Sjunga opera är ett inre tvång
Operasången styr Sibbobon Tiina Sinkkonens liv och musiken är samtidigt en väsentlig del av hennes själ. Nästa vecka gästar hon och hennes kolleger i Nationaloperans kör Kulturhuset Grand.
SIBBO – Jag har alltid sjungit och behovet att sjunga är starkt hos mig. Jag sjöng lite och spelade gitarr men det var slumpen som ledde mig in på opera, säger operasångerskan och kontraalten Tiina Sinkkonen.
Ursprungligen såg hennes framtidsplaner helt annorlunda ut. Sinkkonen valde bort det fasta jobbet som akutmottagningssjuksköterska och bestämde sig i stället – tvärtemot mammas förmaningar – att satsa stenhårt på opera. Orsaken hette tenoren Lasse Riutamaa som flyttade in i husbolaget där Tiina Sinkkonen bodde. Hon började ta sånglektioner för honom och efter ett år sökte hon, på uppmuntran av Riutamaa, in till Helsingfors konservatorium. Det gick vägen och operan slukade henne med hull och hår.
– Jag hade inget inre val. Jag satte allt på ett kort, det har jag aldrig ångrat.
Rösten bär
Tiina Sinkkonens låga röst har burit upp henne – och burit henne långt i karriären. Snart efter avklarade studier började hon få roller, den första stora rollen sjöng hon som Amalia i Ilkka Kuusistos Miehen kylkiluu. Den gjorde hon på operan i Kotka och det är en roll som hon gärna skulle göra igen, med åratals erfarenhet som stöd för en djupare rolltolkning.
– Det finns inte så många kvinnliga operasångerskor med låg röst så jag har fått göra många fina roller.
Ganska snart efter scendebuten provsjöng hon för en position i Nationaloperans kör. Det var 1997 och Tiina Sinkkonen fick den ena av två altplatser. Sedan dess har hon trivts i operans kör och en orsak är också att kören är en av de få platserna en operasångerska kan ha om hon vill ha ett stadigvarande jobb. Operasolisterna kan få engagemang på 1–3 år men tvingas sedan så att säga söka jobb på nytt.
– Vill man vara i Finland, som jag ville med man och små barn, så är operans kör en trygg befattning.
Älskar inhemskt
Nationaloperans kör är ingen dumpningsplats för operasolister som inte klarat sig annars. Bland Tiina Sinkkonens arbetskamrater har de flesta också gjort stora solistroller under sina karriärer, och det gäller också henne själv. Bland annat har hon under många somrar engagerats i Nyslott i samband med operafestivalen där, bland annat som mamman Lucia i Cavalleria Rusticana. På andra inhemska scener har hon sjungit roller som Muminmamman i Ilkka Kuusistos muminopera och Kaisa i Leevi Madetojas Pohjalaisia.
– Den finska operan ligger mig nära om hjärtat. Jag älskar också att sjunga oratorium och passionsspel. En dröm är att få göra Messiasoratoriet igen, det är underbart.
Tiina Sinkkonen är Sibbobo sedan cirka fyra år tillbaka. Hon bor i Nickby, byn som hon blev otroligt förtjust i vid första anblicken. Känslan av rymd, omgivande lantliga landskap och drömmen om en egen liten trädgård i anslutning till enfamiljshuset var det som avgjorde.
– Ett eget hus är bra att ha då man musicerar mycket hemma. Här finns inga grannar som blir störda.
Nära nog till operan
En avgörande faktor var också avståndet – 33 kilometer – till och från operahuset i Helsingfors. Medlemmarna i Nationaloperans kör jobbar nämligen enligt ett schema som inte ger mycket utrymme för några utsvävningar. Arbetsdagen är uppdelad i ett morgonpass med övningar och ett kvällspass med föreställning eller mera sångövningar. Timmarna däremellan är körmedlemmarnas egna.
– Vi jobbar sexdagars vecka så att sjunga i operans kör är nog mera en livsstil än ett jobb. Samtidigt betyder det att arbetsgemenskapen blir väldigt viktig. Särskilt nära är jag dem som jag delar loge med.
I regel delar fyra personer på en loge på Nationaloperan och timmarna man tillbringar där tillsammans är många; man klär om sig, sminkas, sitter och väntar på sin tur under föreställningarna. Tiina Sinkkonen känner sina kolleger, de är nära vänner, på gott och ont.
– Ibland känns det svårt att hela tiden vara så nära inpå varandra. Hur mycket vill jag dela med mig av mig själv, av mitt privatliv? I och med att jag är så mycket på jobbet så är det viktigt att det också finns ett privatjag.
Tät stämning
Övningarna försiggår i operahuset. För det mesta sitter kören samlad i en sal med nothäftena framför sig och sjunger. Stämningen är tät, i och för sig är det inte så konstigt så mycket tid som man tillbringar tillsammans. Dessutom händer det att man under en övning sitter i någons famn för att stunden senare dansa med någon annan.
När premiären närmar sig flyttar övningar till stora scenen och regissören börjar styra och ställa. Tiina Sinkkonen konstaterar att tålamod är en bra egenskap att ha vid övningarna; det tar tid, i synnerhet i början, då stora folkmängder ska fås att röra sig och agera på rätt sätt. Siktet ligger hela tiden ställt på premiären.
– När det väl är dags vibrerar luften. Själv har jag alltid tyckt om att lyssna på när musikerna i operans orkester stämmer sina instrument.
Internationell kör
Kören i sig är en internationell varelse. Operorna i Finland sjungs nästan alltid på ursprungsspråk vilket ger arbetet en extra dimension.
– Gränserna försvinner. Det gillar jag.
Sammanlagt sjunger 49 personer i kören – "en förhållandevis liten operakör" – och för tillfället har till exempel en japan, en ryss, en korean, en britt, en holländare samt flera ester och amerikaner engagemang i Helsingfors. Den internationella prägeln syns också då det är provsjungning, då strömmar folk till från alla världens hörn. Konkurrensen är stenhård och fler än hundra verkligt skickliga sångerskor kan tävla om en sopranposition.
– Det finns färre altar så tävlan är inte lika tuff. Men själv tvingades jag i höstas sjunga för att behålla min plats i kören, pensionsåldern från operan är 55 år.
Att vara engagerad som sångerska i Nationaloperans kör är ett krävande jobb också fysiskt. Rösten, det allra viktigaste instrumentet, måste vårdas och ömmas om i så stor utsträckning som möjligt. Tiina Sinkkonen tar fortfarande sånglektioner för att hålla rösten i trim och hon är också noga med att inte anstränga stämbanden i onödan.
– Rösten måste få vila, det är det viktigaste. Det gäller till exempel att inte sitta och sladdra i telefon alltför mycket.
Åldern tar också ut sin rätt, men åren är skonsammare mot en mörk röst som hennes.
– Rösten har sjunkit och fått ett större djup med åren. Det är ingen match för mig att ta också de lägsta tonerna som skrivits i den klassiska litteraturen. Om basar sägs det att de är som bäst vid femtio, det gäller också altar. Altar mognar senare.
Också fysiken i övrigt måste vara i skick för att, till exempel som nu, hänga med i den krävande koreografin till The Phantom of the Opera.
– Koreografin är minutiös uppgjord och inte nog med att man måste orka dansa, springa, kasta sig ner på golvet och studsa upp igen, men måste också kunna sjunga prickfritt fast man är andfådd.
På torsdag stiger Tiina Sinkkonen upp på scenen i Kulturhusets Grand då Nationaloperans kör gör ett gästspel i Borgå. Kören har bantats ner till cirka trettio sångare, hälften män och hälften kvinnor – det räcker för en sal av Grands storlek. På repertoaren står bland annat den allra första finländska operan, Kung Karls jakt av Fredrik Pacius. Det blir också ett nummer ur Aulis Sallinens Punainen viiva.
– Vi varvar finskt med italiensk och franskt. Det blir både körnummer och solistframträdanden, bland annat bjuder vi på Smugglarkvintetten och Habanera ur Carmen. Kostymer har vi inte utan uppträder i frack respektive glammig aftondräkt.
- Sjuttio år av operans tjusning i Finland uppmärksammas med arior, ensemblen och körscener med Nationaloperans kör.
- Kören leds av Marge Mehilane, för musiken står pianist Kari Hänninen.
- Konserten torsdagen den 28.5. börjar kl. 19 och räcker cirka 2,5 timmar inklusive paus.
- Biljetterna kostar 25 euro och kan köpas från Grand-Luckan.