Stadens krona har klor
Franz Kafka liknade Prag vid en kär liten moder med klor. Den gåtfulla gyllene staden på kullarna utövar alltjämt en märklig dragningskraft.
Över floden Moldau vilar en tidig morgondimma och inramar Prags många broar i ett drömskt skimmer. Den berömda Karlsbron har ännu inte invaderats av turisterna som anländer några timmar senare. Vid Mala Stranas flodkant (Lillsidan) lyser en ganska märklig och framträdande skylt som anger destinationen för Franz Kafkas museum som öppnade så sent som 2005.
Den världsberömda författarens verk publicerades till största delen efter hans död, och till viss mån har författaren framställts som en skygg och tillbakadragen person som på inga sätt ville lyfta fram sin egen förträfflighet.
Samtidigt kan man i boken Raderna som Kafka strök, hitta en intressant angivelse som kraftigt dementerar den tanken. Bland författarens dagboksanteckningar från februari 1911 deklarerar han mycket stolt: "utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt", varefter han mycket skyndsamt strukit över textraden och gjort den oläslig för all framtid. Det trodde Kafka. Med hjälp av röntgen och ny teknik har texten kunnat tydas också för eftervärlden.
Museet en thriller
Var det ett skamligt uttalande han kom med? Knappast. Det är säkert fullt möjligt att besöka hänförande Prag, och fullständigt missa Franz Kafkas närvaro bland alla turistattraktioner och ölhallar. Är man däremot det minsta lilla observant är hans förbindelse med staden svår att undgå, även om det märkliga astronomiska uret vid torget Starometske Namesti hellre utgör den självklara medelpunkten för det flesta turister.
Prag har gjort en del för att synliggöra sina kulturpersonligheter och litterära karaktärer. Svejk-restauranger och kommersiella reproduktioner av konstnären Alfons Muchas stilfulla nyklassicistiska kvinnogestalter känns redan övermäktiga efter en första vecka i Prag.
Kafkamuseet är däremot värt ett besök, en välskött liten anläggning med kafé, museiaffär och en charmig och skyddad innergård. Museet har av någon anledning valt att erbjuda besökarna en suggestiv och klaustrofobisk museiupplevelse, där en Hitchcockliknande thrilleraktig stämning manas fram med kraxande kråkor i svarta rum. Definitivt hjälper det till att förmörka bilden av en författare som åtminstone tidvis uppvisade en betydligt mer levnadsglad och social sida.
Samtidigt ges man en inblick i företeelser som mera sällan lyfts fram kring hans person. Bland dem kvinnorna Dora Diamant, journalisten Milena Jesenská och Felice Bauer som Kafka även var förlovad med. Hans ångestfyllda streckgubbsliknande människoskisser är på sitt sätt fascinerande.
Kafkas arkitektur
Utifrån museets upplägg kan man inordna författaren i ett existentiellt rum, där staden påverkar och utövar sin transformerande kraft och driver in honom i ett rumsligt järngrepp, en tillvaro där det förflutna tenderar att vara större än nuet.
Samtidigt finns här en intressant spänning i hur Kafka själv rekonstruerar stadens olika skikt till en gåtfull litteratur som eftervärlden ännu inte kunnat klurat ut i sin helhet. De som med säkerhet hävdar att de i stadens rum kan hitta de faktiska geografiska platserna ur Kafkas litteratur, har sannolikt inte trängt tillräckligt långt in i hans imaginära litterära topografi. Författaren har kanske utgått från ett befintligt stadsrum, men har sedan likafullt överskridit realismens alla gränser och låtit sinnebilden av en stad uppstå, ett existentiellt rum som inte kan nås via broar byggda av människohänder.
Kafkas arkitektur har en annan konstruktion och blir intressant först när man förmår ta den till sig utifrån dess topologiska metaforer och allegoriska platser.
Samtidigt kan en besökare med kunskap om Kafkas förhållningssätt och litterära värld ha svårt att skaka bort hans närvaro vid till exempel åsynen av "Slottet" som reser sig som ett oundvikligt landmärke på Lillsidan. Bredvid tronar Sankt Vituskatedralens torn som ett vakande majestätiskt öga.
Eftervärlden må vara oense om huruvida Pragborgen utgjorde den egentliga förebilden för Kafkas litterära slott, men på något magiskt sätt är det som om Prag och Kafka ändå sammansmälter till en helhet som är svår att åtskilja.
Själv beskriver Kafka staden som "en kär liten moder med klor", eller som han också uttrycker det: "stadens krona har klor, den släpper oss inte. Man måste ge upp eller tända eld på den".
Utan tvivel håller staden alltjämt sina klor kring Kafka, eller är det tvärtom?
Besök på Café Louvre
I stadsbilden finns flera kaféer som i marknadsföringssyfte gör anspråk på författarens person. De kaféer som med rätta kunde göra det, väljer av någon anledning att strunta i det faktum att man haft både Kafka och Einstein som sina stamkunder. Ett av dem är Café Louvre, ett elegant kafé mitt i stadens centrum, där Franz Kafka lär skall ha suttit gärna och ofta. Det är ännu idag ett populärt ställe och är man en grupp gör man gott i att boka bord på förhand. Om inte annat så får man då en chans att stifta bekantskap med den labyrintliknande byråkrati som staden ännu i dag gärna uppvisar, och det är lätt att igen dra en parallell till händelseförloppet i Processen eller Slottet.
Att boka bord görs inte i en handvändning får vi veta. En särskild person kallas till platsen. Vi förs ut i foajén och placeras i en liten soffa, medan ansvarspersonen mödosamt går för att hämta sina viktiga papper. När hon kommer tillbaka iakttar hon oss forskande, medan vi konfererar en stund kring tidpunkten för vårt besök.
Vi väljer bord, och blir slutligen ombedda att betala en garantisumma på 100 koruna för sex personer (drygt 20 euro). Vi uppger telefonnummer och annan viktig personinformation, undertecknar avtalet och erhåller slutligen en liten kvittolapp som vi förstår att är ett mycket viktigt dokument i denna process.
När vi följande dag anländer tar man tacksamt emot kvittot och anvisar oss till ett bord som varken är röjt eller särskilt rymligt för sex personer. De finns ett större ledigt bord bredvid och vi ber att få byta. Det visar sig vara omöjligt eftersom vi inte bokat just det bordet.
Liknande händelser utspelar sig på andra håll i staden, dock mer sällan vid de vanliga turiststråken.
Stängda dörrar
En eftermiddag kommer vi äntligen fram till den judiska kyrkogården som ligger en rejäl bit utanför stadens centrum. Här begravdes Kafka en junidag 1924. De höga smidesportarna är stängda, och en skylt talar om att de också kommer att förbli stängda några dagar framöver. En kvinna kommer ut i samma stund och vi ser vår chans att obemärkt kunna slinka in och ta ett fotografi. Vi berättar vänligt och personligt att vi kommit hela vägen från Finland för att föreviga denna judiska grav och har för avsikt att visa upp den för en stor intresserad läsarskara i vårt land. Det är inget som imponerar på kvinnan. Ilsket drar hon igen grinden och väser: "no, I am busy". Hennes blick är inte nådig. Porten förblir stängd.
Prag är på många sätt kontrasternas stad. Den är full av kryptiska stadsdelar, turistattraktioner i form av spegellabyrinter och tortyrkammare, men också trappor som både i bildlig och fysisk bemärkelse inte leder någonstans. Här finns dörrar som inte är till för att öppnas och restriktioner som inte går att ändra på, av den enkla orsaken att det är en "restriction". Förbjudet.
Vi lär oss snabbt att journalistisk nyfikenhet och ett vänligt ifrågasättande, ofta betraktas som kränkande uppstudsighet som bemöts med kalla handen eller en axelryckning. Andra gånger är serviceviljan excellent och bemötandet klanderfritt.
Processer
Utanför Sankt Vituskatedralen finns en dag en turistskylt där det står "entrance" och samtidigt en pil om pekar i motsatt riktning. Det ambivalenta budskapet får många att gå in där man uppenbarligen inte skall gå in. En liten ilsken uniformklädd man är fullt sysselsatt med att hela dagen mota bort folkskarorna på ett militäriskt sätt. Varför ändrar man inte skylten? Postsovjetiskt? Nja, den som känner sin Kafka och begrundat hans texter, som de facto skrevs långt före den sovjetiska eran, kan märka att han redan på sin tid processade samma tematik, den lilla människans utsatthet i händerna på en outgrundlig överhet i en snårskog av förunderliga förbud och förordningar som inte kan ifrågasättas.
Uppe vid slottet finns också "Guldmakargränden" som man inte skall missa om man är i Prag. På den pittoreska vägstumpen som tidigare var ett tillhåll för stadens guldsmeder finns ett av de många husen som Kafka hann bo i under sin livstid. De flesta andra finns i området kring Gamla stan, och utan en regelrätt guide eller turistkarta med anvisningar om de olika byggnaderna som relaterar till författaren, kommer man lätt till korta bland alla passager och snirkliga gränder.
"Franz Kafka`s Prague" innehåller inte mindre än trettiotre olika hållpunkter, bland dem forna hem, skolor, minnesmärken och även byggnader där han vårdades för den ödesdigra tuberkulosen som slutligen bidrog till hans död i förhållandevis ung ålder.
Svårt att greppa
Det är inte enkelt att som besökare få en övergripande bild av Kafkas Prag, snarare uppvisar staden samma fragmentariska och ofullbordade struktur som hans texter. Men staden har också likt en organsim trängt in i hans personlighet och där lämnat avtryck som medvetet eller omedvetet satt sina outplånliga spår i texterna.
Samtidigt finns här en ofrånkomlig växelverkan. För den som först tagit emot Kafka, och först därefter besöker staden, är det svårt att undgå att uppfatta en Kafkaliknande stämning, att förnimma hans ande över staden. Lika snabbt som morgondimman förflyktigas den ändå, och undanträngs av de öldrickande turisternas lika dimmiga blickar.
Samtidigt bör man vara medveten om att det är lätt att i den magiska och sagolika staden som sedan urminnes tid omhuldat de esoteriska vetenskaperna, alkemister och astronomer, förfalla till ett förhållningssätt av förflackad och svärmisk karaktär.
Det är också ett fenomen som författaren Milan Kundera ondgör sig över i en tidningsartikel från 1981 med rubriken Prag – dikt som försvinner.
"Och även i dag undersöker man sambanden mellan Prag och Kafka utan att veta någonting om den tjeckiska kulturen".