Nostalgikväll med finska schlagerörhängen
Muntert och melankoliskt om vartannat, svårmodiga texter och varm stämning. En mångsidig orkester, en kunnig dirigent och tre solister med intresse för äldre finsk dansmusik levererade Olavi Virta-hits åt en förtjust publik.
BORGÅ Den nästan fulltaliga publiken på jubileumskonserten för sångaren Olavi Virta, som föddes för 100 år sedan, vittnade om att den klassiska finska tangon och schlagern lever och mår väl. Och visst var det festligt att höra en hel orkester ta sig an underhållningsmusik i stället för klassiska stycken.
Lojo stadsorkester är känd för att ta sig an olika sorters projekt och spelar allt från symfonier till underhållningsmusik och barnmusik. På onsdagens konsert både syntes och hördes att orkestermedlemmarna njöt av att spela. Speciellt när violinisterna i en av sångerna fick spela på sina instrument som om de vore gitarrer var minerna muntra.
Antti Rissanen var en dynamisk dirigent och rev också av ett par inspirerade trombonsolon. Klassiskt skolade tenoren Juha Hostikkas varma stämma bar genom hela kvällen. Hans röst passar för genren och förmedlar allt från ömhet till rasande svartsjuka. Det var endast i de lägre registren och när han sjöng svagt som en viss otydlighet hördes, men det kan ha varit mixningen som ställde till det.
Trumpetvirtuos
Till mina favoriter bland alla gamla örhängen hörde Itämaista rakkautta och Kaksi ruusua. Den förra är en svepande tango och den sistnämnda framfördes instrumentalt, med trumpetvirtuosen Tero Lindberg som solist. Borgåbördiga Lindberg rev ner skallande och välförtjänta applåder efter sina solopartier.
Den tredje solisten, Niko Kumpuvaara på dragspel, imponerade med sin fingerfärdighet. När han tillsammans med orkestern rev av Varisevat lehdet och Tico Tico vippade säkert en och annan fot i publiken. Men så är Kumpuvaara också både prisbelönt och meriterad, på cv:n finns bland annat en gästprofessur i dragspel vid musikhögskolan i Graz i Österrike.
Även om Juha Hostikka försäkrade att publiken var välkommen att sjunga med eller ta sig en svängom, var det ingen som kände sig manad. Sångsolisten och dirigenten turades om att föra ordet mellan sångerna och var lagom underhållande, om än lite långrandiga ibland.
Varierade arrangemang
På kvällens låtlista fanns allt från Angelique, Sydänsuruja, Mustasukkaisuutta, Sydänsuruja, Keinu kanssani och så Armi, som åtminstone jag mest känner igen från Miss Finland-tävlingarna. En del av melodierna är som bekant finska versioner av utländska sånger, med finska texter av Kullervo.
Texterna gick mest i moll, men arrangemangen, av dirigent Rissanen och trumpetare Lindberg, var ibland direkt muntra för att sedan försjunka i melankoli, ömsom fjärilslätt, ömsom vemodstung. Helheten var lyckad, och också en sjuttiotalist, som inte lyssnat på så värst mycket finsk musik, njöt i fulla drag. Den enda sång där orkestern fumlade lite var Delfiinipoika.
Kvällens extranummer kände publiken igen direkt från första takten. Hopeinen kuu var en av Olavi Virtas största framgångar, och den passade utmärkt som grande finale på en fin konsert.
Virta Vie – Olavi Virta 100 år
Juha Hostikka, sång, Tero Lindberg, solotrumpet, Niko Kumpuvaara, dragspel, Antti Rissanen, dirigent, trombon. Lojo stadsorkester
Onsdag 29.4. i Konstfabriken.