Enskilda scener ger lyft åt Fosterlandet
I en tid då historielösheten och flyktingströmmarna tilltar står Svenska Teaterns och Göteborgs Stadsteaters Fosterlandet ut som ett informativt men för utdraget drama om ett finländskt krigsbarn som stannade kvar i Sverige. Men då det bränner till lämnar pjäsen igen oberörd.
Vi har upplevt den finsk-svenska krigsbarnsproblematiken tidigare i en omfattande litteratur, bland annat Pentti Kavéns dokumentär 70 000 små öden och i Heikki Hietamies Äideistä parhain, som sedermera blev film av Klaus Härö med titeln Den bästa av mödrar.
Det som gör Fosterlandet unikt är realismen bakom scenuppsättningen. Den sverigefinska skådespelaren och dramatikern Tanja Lorentzon, hon som spelar Lussa i Fosterlandet, gjorde monologpjäsen Mormors mörka ögon på Dramaten, en föreställning som handlade om de till Sverige invandrade finländarnas situation under 1900-talet i form av hennes finska mormor, mor och sig själv. Fosterlandets regissör Anna Takanen är för sin del dotter till en far som kom som krigsbarn till Sverige medan manusförfattaren Lucas Svenssons morföräldrar flyttade från Karelen under fortsättningskriget.
Punktbelyst
Fosterlandet visades i vintras i Göteborg och är den punktbelysta historien om en finländsk mor (Birgitta Ulfsson i rollen som den gamla och Alma Pöysti som den unga Elsa) och hennes son Juhani/John (Iwar Wiklander). Han är parveln som tillsammans med 72 000 andra barn från Finland under kriget med Sovjetunionen fördes bort till tryggheten i Sverige. I likhet med 15 000 andra krigsbarn återvände han aldrig hem utan blev adopterad av sin fosterfamilj.
I Finland är krigsbarnsproblematiken avsevärt mera känd bland allmänheten än i Sverige. Därför har manusförfattaren Lucas Svensson inte dragit sig för att vända på så gott som varenda sten: läxan nöts in i form av en familjekrönika omspännande fyra generationer.
Speciellt Fosterlandets första akt då spelbrickorna läggs ut kunde ha skurits ned genom en tätare dramaturgi.
Behållning
Andra akten då krigsmullret är som intensivast är pjäsens behållning. I den möter en formidabel Alma Pöysti sin tillkommande.
Men äktenskapet med Eero (Dennis Nylund) klipps abrupt av då han stupar och hon lämnas kvar på stranden med barnen Juhani och lillebror Antti (Thomas Backlund).
Under en minst sagt osäker framtid väljs den sjukliga Juhani ut som ett av många krigsbarn, han som med lapp om halsen förs till Sverige och där blir svensken John.
Kvar finns modern med sina egna förträngda skuldkänslor och ett allt mera inflammerat allmänrelaterat trauma. Det återspeglas dels i Juhanis uppväxt i Sverige och Anttis i Finland, dels i Juhanis dotter, författaren Lussas (Tanja Lorentzon) egen rotlöshet. Hon vill ha en förklaring till sin fars självvalda glömska av sitt ursprung. Det sista kortet läggs på bordet när farmodern Elsa (Ulfsson) ligger på sitt yttersta på sjukhuset på sin 90-årsdag och släkten samlas kring henne.
Vägen hit pendlar fram genom krig och elände, vänskap och ömhet men också direkt komiska tablåer på finska föreningen i Sverige och ett party inför en Bruce Springsteen konsert under svenskt 1980-tal, där en fyllescen snarare späder på än avdramatiserar fördomarna om den våldsamma och berusade sverigefinnen.
Starkt skådespel
Skådespelarprestationerna är överlag bra, med Alma Pöysti, Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander i förarsätet. Också Mitja Sirén i rollen som finsk löjtnant under kriget och Hannu i Sverige spelar på topp. Han har en potential som sällan utnyttjats maximalt. Förhoppningsvis får man snart se honom i en bärande roll.
Stella Laine i rollen som Elsas väninna Aino och Thomas Backlund som den med modern i Finland kvarblivna, men ändå övergivna gossen Antti, ska också lyftas fram; för att inte tala om alla barnstatister som med adresslappar runt halsen ställer sig framför publiken i en av Fosterlandets absolut starkaste scener på väg mot en okänd framtid, kantad av såväl hopp som förtvivlan.
- ★★★✩✩
- På Svenska Teatern stora scen.
- Av Lucas Svensson.
- Regi: Anna Takanen.
- Scenografi och kostym: Annika Bromberg Nieminen.
- Mask: Pirjo Ristola, Elisabeth Wigander.
- Ljusdesign: Joonas Tikkanen.
- Ljuddesign: Jesper Lindell.
- Kompositör: Matti Ollikainen.
- Musiker: Elina Ryd.
- Koreografi: Reija Wäre.
- Dramaturg: Jerker Beckman/ Linnea Stara.
- På scenen: Alma Pöysti, Birgitta Ulfsson, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Stella Laine, Sue Lemström, Dennis Nylund, Mitja Sirén, Anna Bjelkerud, Johan Gry, Tanja Lorentzon, Andreas Luukinen, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg.
- Premiär: 9.4.2015.
- Speltid: treaktare på c. 4,5 timmar inkl. två pauser.
- Visas ännu 8 ggr i vår.