När identiteten byggs med tecken
Det finlandssvenska teckenspråket och den medföljande kulturen och språkliga identiteten var temat för Teatteri Tottis gästspel i Borgå. Pjäsen Den sista blomman, framförd på teckenspråk, berörde på djupet.
Bubblande skratt, igenkännande hummanden, igenhållna andetag, suckande snyftningar och rungande applåder i form av handskakningar i luften. Publiken som i onsdags såg Teatteri Totti göra pjäsen Den sista blomman på Kulturhuset Grand levde till själ och hjärta med i händelserna som utspelade sig på scenen. Men så var det också ett i högsta grad personligt och angeläget ämne som tangerades: teckenspråk, identitet och dövkultur på finlandssvenska.
Det börjar effektfullt med en promenad kring den forna symbolen och gemenskapsbildaren för de finlandssvenska döva, dövskolan i Borgå som lades ner 1993. En ålderstigen dam, Tove Berg (Johan Kankkonen), besöker sin gamla skola tillsammans med assistenten Nicklas Lagerblad (Robin Hänninen). Gulnade klassfoton dyker upp på en stor bildskärm (spontana skratt i salen då man får syn på bekanta) och kameran sveper över dövskolan som den ser ut i dag.
Det blir en tur "down memory lane". Tant Berg puttar sin rollator förbi statyn föreställande dövskolans och det finlandssvenska teckenspråkets grundare Carl Oscar Malm och försjunker i minnen. Elevhemmet. Den stora eken. Parken där eleverna lekte kurragömma och spelade fotboll. Med ålderns rätt upplyser hon också sin unge assistent om Malms roll som banbrytare och visionär i fråga om undervisning på teckenspråk.
Två tidsplan
I Den sista blomman är det förflutna tätt sammanflätat med nutiden. Elisa (Silva Belghiti), nyss fyllda 18, känner sig rotlös och vilse men får en försändelse bortom graven som vänder upp och ner på hennes tillvaro. Hon, som placerades i fosterfamilj som liten, att hennes föräldrar var finlandssvenskar och att det inom henne finns en identitet som vill väckas till liv. Hon får också reda på att hon har en gammelfaster som är vid liv, och att det finns en stor finlandssvensk dövfamilj som bara väntar på att få välkomna henne.
Oscar Lönnholms scenografi inte bara fungerar bra, den är också intressant uppbyggd med en fond formad av en stor bildskärm. På skärmen projiceras till exempel gamla bilder och filmklipp, men skärmen fungerar också som en interaktiv förlängning till den övriga dekoren. När Elisa kommer på besök till sin pappas faster för att få reda på mera om sig själv är det den tapetklädda väggen i tant Toves rum på Folkhälsanhuset som vi ser på skärmen. Bland gamla fotografier på släktingar hänger en tavla som föreställer gamla dövskolan i Borgå.
Grävjobb
Manusskribenten Salla Lähteenmäki har tillsammans med arbetsgruppen gjort ett stort jobb med att utforska dövskolans och döva familjers historia. Inte bara gamla bilder och filmklipp har grävts fram, även klipp ur lokalpressen (som visas på skärmen på scenen) ger en inblick i 1980-talsdebatten kring det finlandssvenska teckenspråket.
Den sista blomman är en väldigt tyst pjäs. Publiken följer andäktigt skådespelarnas tecknande händer och hänger sig fast vid varje liten rörelse. Också för den som inte behärskar teckenspråk, och får förlita sig på Kim Gustafssons och Pirjo Falks rösttolkning, är det vackra och visuellt tilltalande teckenspråket det som fångar uppmärksamheten.
Uttrycksfullt språk
Silva Belghiti i rollen som ung och arg Elisa gör en stark och trovärdig rollprestation. Hennes teckenspråk, ja hela hon, är som ett utropstecken som ropar ut sin ångest och sin djupa längtan efter att höra till. Johan Kankkonen som den gamla damen övertygar också medan Robin Hänninen är som gjord för assistentrollen.
Det måste sägas att Finlands enda professionella teckenspråkiga teater, Teatteri Totti, har ett angeläget och behjärtansvärt budskap att komma med. "Språket och kulturen är den starkaste grunden du kan bygga din identitet på" säger gammelfaster i Den vita blomman. Det rådet torde gälla oss alla oavsett om vi talar med tecken eller utan.
Den 12 mars 2015 röstade riksdagen igenom den nya teckenspråkslagen som stipulerar att de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk ska tillgodoses i hela landet. Finlandssvenskt och finskt teckenspråk gavs likvärdig status.
- ★★★✩✩
- Teatteri Tottis teckenspråkspjäs tolkad till svenska.
- Regi: Julia Kankkonen
- Manus: Salla Lähteenmäki, arbetsgrupp.
- I rollerna: Johan Kankkonen, Silva Belghiti, Robin Hänninen.
- Film och klipp: Joel Kankkonen.
- Ljus- och ljuddesign: Jari Piitulainen.
- Kostymer: Irma Taivainen.
- Scenografi: Oscar Lönnholm.
- Röster: Kim Gustafsson och Pirjo Falk.
- Urpremiär 28.3. Visades på Grand i Borgå 8.4.
- Turnerar i april på teckenspråk samt taltolkad till svenska eller finska.