Som en spegel av ett kvinnligt jag
Trots att hon stått tjugo år på scenen har Camilla Nylund gjort anmärkningsvärt lite modern opera. Kanske har det till och med varit till fördel i arbetet med Saariahos Émilie som har premiär på Nationaloperan på torsdag.
Kaija Saariahos tredje opera Émilie om vetenskapskvinnan Émilie du Châtelets (1706–1749) förunderliga liv är en dramatisk berättelse. Det är knappast fel att tala om operan som feministisk, då huvudpersonen är en begåvad och framgångsrik kvinna, vars enda fel, enligt hennes älskare Voltaire, var att hon var kvinna.
Den historiska personen Émilie du Châtelet har av vissa framställts som en mansslukerska med pojkaktiga intressen, fyra älskare och skört leverne, men i lika hög grad kan man säga att hon sällsynt tidigt och tydligt demonstrerade att kvinnor är minst lika intelligenta som män.
I operan som är skriven som en 80 minuter lång monolog äger inga yttre händelser rum, snarare äger allt rum i Émilies huvud. Hon är höggravid i 42 års ålder och har blivit medveten om sin egen förestående död. I Amin Maaloufs libretto behandlas dels Émilie du Châtelets framgång, ambitioner och drömmar, men också utanförskapet, ångesten och rädslorna.
Första gången för Nylund
Operan skrevs 2008 och uruppfördes 2010 i Lyon med Karita Mattila i rollen. När sopranen Camilla Nylund gör sin tolkning av rollen är det första gången verket visas i Finland, men också första gången som Nylund sjunger Saariaho.
– Jag vet att Kaija (Saariaho) såg mig i Korngolds Die tote Stadt, och tror att idén då föddes att jag skulle göra Émilie.
Att sjunga Saariaho har för Nylund varit en ordentlig utmaning, men hon röjde medvetet plats i kalendern och reserverade två månader för att studera partituret med sin pianist i Dresden, Jobst Schneiderat.
– Folk frågar ibland hur man kan lära sig så pass stora verk, men när man jobbar med ett verk som detta märker man hur det krymper. Ju bättre man lär sig det, desto lättare är det att memorera. Jag brukar också skatta min lycka att jag är operasångerska, för vi har alltid musiken att falla tillbaka på, i motsats till exempelvis skådespelare som måste memorera bara text.
Camilla Nylund hade inte lyssnat särskilt mycket på Saariaho tidigare och hade inte sett några av hennes operor. Men under arbetet med Émilie upptäckte hon hur mycket operan kom att betyda för både henne och tonsättaren.
– Med ett verk som detta kan man verkligen fråga sig varför världen bara skulle vara till för män, när också kvinnor kan verka som kompositörer, dirigenter, fysiker och vetenskapskvinnor.
Tror du det finns något autobiografiskt i det här verket från Kaija Saariahos och din egen sida?
– Jag säger inte att jag helt kan identifiera mig med huvudpersonen, men det finns beröringspunkter. Texten är jättefin med passager som man verkligen ser fram emot att sjunga, som man njuter av. Med tanke på allt vad Kaija har åstadkommit som kompositör i musikens värld, tror jag säkert det finns beröringspunkter från hennes sida.
Händer och fötter
Musiken beskriver Camilla Nylund som suggestiv och efter den första orkesterrepetitionen vet hon att den har, som tyskarna säger, Hand und Fuss, händer och fötter.
– För mig som sångare känns musiken tilltalande, för jag vill ha en fras, en melodi, jag vill att instrumenten ska få en betydelse tillsammans med rösten. I opera är det dessutom så viktigt med stämningen, att skapa den riktiga miljön. Musiken bär det här stycket.
I Émilie står Nylund ensam på scenen, men hon spelar samtidigt sin pappa och Voltaire. Dessutom får hon variera flitigt mellan sång, prat och pratsång på vissa tonhöjder.
– Så klart att det är svårt, men det är också roligt att variera. Dessutom komponerar Saariaho så bra för rösten att musiken hela tiden är sångbar.
Också Émilies kontemplativa karaktär har hela tiden tilltalat Nylund. Hon är en stark person men känner av att hennes liv lider mot sitt slut.
– Det är hemskt att vara människa när man känner av att allt inte är okej. Hon försöker skrämma i väg de mörka tankarna, men de kommer tillbaka. Som en fluga – comme une mouche!
– Émilie sjunger till sin ännu ofödda dotter och känner av den annalkande döden. Men Émilie är alltjämt hungrig och längtar efter mera! Det är först i slutet som hon på riktigt är rädd att dö i förtid och bli bortglömd efter sin död. Erkännandet är något som jag tror varje konstnär gärna vill erfara redan under sin livstid.
Nyfiken på nytt
När man tittar på vilka roller Camilla Nylund redan sjungit och i vilka operahus kunde man tro att hon för tillfället är på toppen av sin karriär.
Är du själv hungrig på nya upplevelser?
– Absolut! Jag är inte trött på yrket och jobbet, de positiva och lyckliga stunderna är många.
Du upplever inte heller att du har snöat in på Wagner och Strauss?
– Tyvärr är det så nuförtiden att agenterna menar att det är lättare att sälja en artist om hen är specialiserad på en viss stil. Man säger att vi kan sälja dig bättre om vi för fram dig som Wagnersångerska. Men om jag blev erbjuden flera italienska roller, skulle jag definitivt tacka ja. Det vi ser för tillfället är en stor förändring, där många italienska och spanska sångare har blivit arbetslösa och söker jobb på andra håll i Europa. De osäkra tiderna märks också genom att många operahus tvingas spara och inte kan planera sin repertoar lika långt in i framtiden längre.
Camilla Nylund har förhållit sig öppen till olika projekt, speciellt i hemlandet och därför är hon glad att igen få stå på Nationaloperans scen. Alltjämt håller hon också fast vid att uppträda på olika håll i Finland och nästa sommar kommer hon bland annat att ge en liedkonsert i Jorois.
– Då och då brukar jag också uppträda i Vasatrakten. Eftersom jag själv är från Vasa vet jag hur viktigt det är att musiklivet fungerar på andra håll än i Helsingfors.
Émilie du Châtelet presenteras under ett tvådagarsseminarium i Almisalens foajé på Nationaloperan på onsdag och torsdag kl. 10. Läs mera om Émilie i en artikel av två av seminariets föreläsare, Osmo Pekonen & Johan Stén, här.