Måsen har svärtan i fjäderdräkten
Tjechovs klassiker Måsen i Åsa Salvesens regi på Universum har tonvikten på det komiska men svärtan finns i fjäderdräkten. Det märks i den andra och framför allt i slutet av pjäsen då känslan av ett för Tjechov typiskt persondrama är omisskännlig.
I motsats till Tjechovs Morbror Vanja och hans två sista pjäser Tre systrar och Körsbärsträdgården har Måsen inte visats på svenska i huvudstaden sedan 1996 då den framfördes av Svenska Teatern och Teaterhögskolans treor i Kama Ginkas regi. Det var med andra ord på tiden att ta upp den igen.
Upplevde visserligen föreställningen 1996 men måste erkänna att jag inte minns just annat än att regin gick i den klassicistiska stilen.
Det här har Åsa Salvesen ändrat på med humoristiska och moderna penseldrag i en föreställning, som är ett samarbete mellan Universums Teater Mars och Ozonteatern, grundad av bland annat just Åsa Salvesen.
För allmänheten är hon känd som skådespelaren som sedan 2004 verkat som lärare i scenkonst på teaterlinjen vid Västra Nylands Folkhögskola i Karis i Raseborg och som i höstas utsågs till chef för Wasa Teater från och med augusti i år. Hennes man Erik Salvesen svarar inte oväntat för den aktuella pjäsens scenografi.
Likheter
Om en jämförelse tillåts mellan Tre systrar, Körsbärsträdgården och i synnerhet Morbror Vanja på Klockriketeatern i Andryi Zholdaks regi hamnar Måsen i deras skugga, främst för att Måsens persongalleri är mindre engagerande.
Men vi talar ändå om ett tjechovskt skådespel. Det borde betyda och det betyder kvalitet.
Också i Måsen tycks alla tåg ha gått redan i pjäsens inledning, förspillda möjligheter grämer människorna på en herrgård i det högre ryska borgarskiktet i slutet av 1800-talet.
Teman som frihet och ofrihet, konstnärskap i litteratur och teater, obesvarad kärlek och speciellt hatkärlek mellan mor och son liksom kontrasten mellan stad och landsbygd och generationerna emellan är också temabildande.
Humor och tragik
Med andra ord ställs vi igen inför tjechovskt typiska individer i en tid av förändring, då förlegade strukturer förvittrar och rester av gamla hierarkier går mot sitt slut. Måsen har dessutom en svikt och en rytm medan den subtila humorn nu trissats upp till en nästan farsaktig nivå. Det innebär ett förnyat galleri av såväl komiska som tragikomiska personer.
Tragiken finns alltså där, men skymtar länge bara sporadiskt fram i människor som talar förbi och eller är bara allmänt gemena mot varandra. Men mot slutet, då två av pjäsens fyra centralgestalter, den unga Nina (Sara Soulié) – pjäsens symboliska mås – och den i henne förälskade unga författaren Konstantin (Jon Henriksen) möts på nytt inför den dramatiska upplösningen. Nu bubblar sorgen fram med eruptiv kraft. Det här är absolut nödvändigt för att pjäsen ska få lyft och mening.
Olyckligt
Måsen är allt det som redan nämnts men den kan på goda grunder också uppfattas den olyckliga kärlekens höga visa. Här finns den timida, självutplånande skolläraren, ypperligt spelad av teaterstuderanden Tom Rejström, som älskar gårdens förvaltares livsleda dotter Masja (Tove Qvickström), som för sin del älskar Konstantin, som igen älskar Nina, som i sin tur älskar den framgångsrike men desillusionerade författaren Trigorin (Niklas Häggblom), han som lever ihop med Irina (Martina Roos). Irina är i sin tur Konstantins mamma, pjäsens blickfång och stora primadonna, men också självupptagen och oförmögen att skänka sonen vare sig bekräftelse eller kärlek. Irina och Trigorin bildar pjäsens två andra centralgestalter.
Lägg till den gamle betjänten Jakov, utmärkt ordlöst tolkad i kroppsspråk och miner av Fred Negendanck, och Irinas pensionerade, rullstolsbundne bror Sorin som filmregissör Aki Kaurismäkis gängse betrodda skådespelare Kati Outinen gör en nästan för långt driven kverulerande karikatyr av. Men Outinen uppträder för första gången på en scen på svenska och hon gör det genomgående felfritt i såväl ord som idiom, vilket inte förminskar inte hennes insats.
Måsens stora skrattpiller finns i förvaltarparet Sjamrajev med den bullriga och impulsiva Sam Huber och hans beskäftiga hustru Åsa Nybo, som minsann också är betagen av läkaren Dorn, tolkad av en klok och gemytlig Max Bremer. Tolkningarna var under premiären ännu delvis oslipade i synnerhet beträffande samspelet.
Pendang
Scenografiskt utspelas Måsen inledningsvis på en stor vit presenning, behövlig rekvisita till Konstantins köksfilosofiska och bullriga nonsenspjäs i första akten, för att fortsätta på en solig strand och småningom inomhus på en scen där bredden och djupet bildar en organiskt välfungerande pendang till själva storyn. Delvis moderna kläder och rekvisita ger föreställningen en aningen påklistrad känsla av nutid, men låt det inte störa.
Måsen är nämligen en pjäs med lager på lager, ett dialogernas och monologernas stora party, som på djupet egentligen mest handlar om skapandets, kreativitetens och berömmelsen villkor på gott och på ont.
- ★★★★✩
- Av Anton Tjechov.
- Översättning: Lars Kleberg.
- På Universum, Styrmansgatan 13.
- Regi: Åsa Salvesen.
- Scenografi, dräkter: Erik Salvesen.
- Ljus: Alexander Salvesen.
- Musik: Ville Hukkinen.
- Grafik: Melinda Lönnberg.
- På scenen: Max Bremer, Jon Henriksen, Sam Huber, Niklas Häggblom, Fred Negendanck, Åsa Nybo, Kati Outinen, Tom Rejström, Martina Roos, Sara Soulié & Tove Qvickström.
- Premiär: 20.3.15.
- Speltid: c. 3 t 15 min. inkl. paus.
- Visas till 24.4. och därefter på Karelia i Ekenäs 68.5.