Silvergrön är tröstens färg
Silvergrön är samlingsnamnet på en bildserie där Amanda Bieber behandlar ett djupt personligt trauma. En del av fotografierna visas på Gumbostrand Konst & Form i januari.
SIBBO. Amanda Bieber dras till naturen och till organiska element. Naturen är ett hägn, en trygg sfär som hon trivs i. Det är blåbärsrisen, bergsknallarna och skogarna i norra Sibbo hon vänder kameralinsen mot då hon i sina bilder gör upp med ett stort personligt trauma.
– Silvergrön handlar om att hitta ljus då det mest känns tungt och oöverkomligt.
För henne är fotografierna i Silvergrön ett slags självhjälp. Bilderna handlar inte om det hemska som har hänt utan om någonting som måste behandlas. Genom att inte peka ut traumat och namnge utställningen efter det vill hon lämna fältet fritt för betraktaren och låta den som ser fotografierna förnimma något.
– Själv får jag en känsla av tröst då jag tittar på bilderna.
Någonting fattas mig.
Skymning
Fotografierna i Silvergrön är en del av Amanda Biebers slutarbete från yrkeshögskolan Novia och upptakten låg egentligen i att hon vill fotografera vackra bilder. En bit på väg märkte hon att bilderna hon tog var väldigt mörka, ofta fotograferade i skymningen.
– Mörkret gjorde att mina tankar styrdes mot traumat och bilderna började knyta an till det.
Bieber har experimenterat mycket med slutartider och långa exponeringstider för att skapa den lite mystiska och dunkla stämning hon eftersträvar i bilderna. Det finns bilder som hon tagit klockan fyra på natten för att få ett mjukt mörker att framträda.
För utställningen på Gumbostrand Konst & Form har hon valt ut tolv bilder – ett dussin fotografier som inkluderar men inte skriker ut hennes ångest. Det finns mycket information i bilderna, men inte för mycket, för "vem vill ha ångestladdade bilder hängande hemma på väggen".
– Det handlar inte om att sälja mitt trauma. Däremot känns det bra att skapa någonting som är betydelsefullt för mig själv men som kan behaga andra. Folk tycker om vackra bilder och för dem kan fotografierna bjuda ett skönt andrum.
Det är antagligen så här det känns att dö.
Självkännedom
Dels tack vare professionella hjälpare, dels via sin fotokonst har Amanda Bieber kommit en god bit på väg när det gäller att bearbeta sitt trauma; hon har lärt sig mycket om traumatologi och hon har också lärt känna sig själv bättre.
– Det händer saker i kroppen när man utsätts för traumatiska upplevelser. Det är kanske därför som bilderna är vackra i min ögon, och också om ångesten sipprar fram i bildernas mörker så finner jag stöd i dem.
Fotografierna i serien Silvergrön har Amanda Bieber fotograferat senaste sommar. Motiven har hon hittat på platser som är viktiga för henne; ställen där hon rört sig i barndomen. Hon avbildar bäckar, dungar, buskar, stenar som hon fattat tycke för. Skapelseprocessen har samtidigt fungerat meditativt; platserna har inte i sig betydelse för traumat men de är kära för henne.
– Naturupplevelsen ger trygghet. Vad som än händer så finns den kvar, den otroligt vackra naturen. Jag tror inte jag vet någonting mera fulländat än naturens estetik där olika mönster upprepar sig.
Silvergrön är den vackraste färgen jag vet.
Spontanitet
Amanda Bieber jobbar rakt på sak och då hon går ut i naturen för att fotografera har hon inte planen klar. Hon tänker inte att "nu ska jag fotografera gullregn" utan bilderna pockar på henne som om de ville träda fram inför kameran. En kär vän har hon fotograferat liggande i strandvattnet, komplett med solblänk i hyn och blommor flytande kring det utslagna håret. Avsikten var att ta bilden i skymningen men stunden ville annat.
– Det är inte ett porträtt utan en symbol för den trygghet och kärlek som hon representerar för mig. Platsen ute på Kitö betyder också mycket för mig medan havselementet egentligen förvånar; vatten skrämmer mig ibland.
Sammanlagt ingår mer än hundra bilder i serien och tanken är att Amanda Bieber senare i vår ska ge ut en fotobok med namnet Silvergrön. Citaten som inflikats i artikeln ingår i boken.