När livet hänger på en florett
”Jag försökte göra en film som jag själv ville se. Det blev Fäktaren.” Det säger Borgåregissören Klaus Härö vars senaste långfilm går upp på biograferna i mars.
Regissören Klaus Härö omger sig med bekanta teman i nya filmen Fäktaren. Föräldrar och barn – ”den viktigaste relationen som finns” – är storyns stöttepelare. Den här gången utspelar sig händelserna i 1950-talets Hapsal, en estnisk småstad där livet pågår i Stalinregimens skugga.
– Det är en depressiv tid men filmen är inte depressiv. Själv tänkte jag att det är en mycket upplyftande berättelse, och det var just kontrasten som lockade. Fäktaren är en berättelse med värme och humor. Framför allt är det en berättelse som förtjänar att bli berättad.
Det händer ofta att Klaus Härö får filmmanuskript på sitt bord som han ombeds läsa. Vid det här laget har han plöjt igenom så många texter att han tar itu med ett nytt manus med skräckblandat hopp: ”Kan just den här berättelsen vara den som jag vill berätta på film?”
– Jag började läsa Anna Heinämaas manus, om mannen som kommer till en liten by som gymnastiklärare, och fastnade. Mannen, Endel Nelis, är inte särskilt bra som lärare och man förstår att det finns en orsak till att han är just där han är. Jag kände direkt att jag måste få veta varför.
Viktiga vuxna
Storyn växer samtidigt som mannen växer i sin roll som lärare. Han startar en fäktningsklubb – eftersom fäktning är det enda han är bra på – men det ses inte med blida ögon av skolans ledning eftersom sporten anses vara alltför borgerlig och således olämplig för proletariatet.
Fäktaren har flera bekanta drag från tidigare Klaus Härö-filmer. Här finns barn vars föräldrar är frånvarande (de som inte dött i kriget är bortförda) och här finns den viktiga vuxna som kommer in i deras liv och gör skillnad.
– Jag läste och läste och tänkte ”wow, vilken fest om jag får göra den här filmen!”.
Klaus Härö fick manuset våren 2012 och nu i mars, drygt tre år senare, har den finsk-estniska-tyska samproduktionen premiär i Finland och Estland. Filmen är inspelad i Estland och filmspråket är estniska och ryska, det vill säga dialogen går på språk som regissören själv inte behärskar.
– Vi kommunicerade på en blandning av finska, svenska och engelska. Språket var aldrig något problem – jag berättar i bilder. Det är skådespelarnas uttryck i bilden som är juttun.
Fäktning förenar
Den lilla människans hjälplöshet gentemot makthavarnas godtycke är en av grundtonerna i Fäktaren. Större genomslagskraft har ändå filmens skönhet i en grå och tuff tid. Klaus Härö ville inte berätta den historiska filmen om Estland efter andra världskriget, han ville berätta historien om en lärare och hans elever.
– Idén om att en toppfäktare, en toppidrottare, plötsligt ska lära en grupp barn som knappt vet vänster från höger att fäkta, tilltalar mig. För mig var det knepigt att få ihop det här med fäktning, jag har aldrig sportat själv.
Både huvudrollsinnehavaren Märt Avandi och största delen av barnskådespelarna fick lära sig fäktas. Klaus Härö har tidigare brottats med motsvarande dilemma då han valt skådespelare: Ska barnen i filmen kunna skånska, som i Den bästa av mödrar, eller ska de vara de bästa skådespelarna?
Rätt för rollen
Det tog tid att hitta filmens barnskådespelare. Provfilmningarna pågick i ett år innan Klaus Härö hittade sina små fäktare. Liisa Koppel, 11, har en av de bärande barnrollerna och hon har förmågan som han efterlyser hos sina barnskådespelare.
– Barnskådisarna måste ha en stark inlevelse, en stark tro på det de gör. Vissa barn har förmågan att gå in i rollen då jag säger ”börja”, leva sig in rollen till 100 procent och sedan sluta då jag säger ”tack”. Jag skulle absolut inte själv ha haft den starka koncentrationsförmåga som krävs då jag var i den åldern. Kameran ser genast om ett barn har den eller inte.
Att Klaus Härö valde Märt Avandi för huvudrollen ifrågasattes. Han har en bakgrund bland annat som skådespelare i ett estniskt sketchprogram typ finska Putous, och är otroligt känd i Estland. Härö berättar om en tidig morgon i Hapsal då de tillsammans letade efter lämpliga platser att filma: Barn kom ut på gatan i tofflor och pyjamas för att be Märt Avandi om en autograf.
– Som regissör är man alltid orolig för sina rollval ända tills kameran går. Det finns ju inga garantier att det kommer att fungera. När gäller Märt så såg jag redan de första dagarna det otroliga allvaret och sorgen som han utstrålade för kameran. Han gick in i rollen med tyngd.
Motiverat team
Andra veckan in i filmarbetet började det bubbla och hända saker framför kameran. Fäktaren Endel Nelis historia började leva och Klaus Härö fick sin belöning: Han såg att det som filmas kommer att bära ända till biograferna.
De estniska skådespelarna och filmarbetarna har bjudit på en ny och positiv bekantskap. Klaus Härö har lärt sig uppskatta deras ”grymma drive” som dels kan förklaras med att de är vana vid att arbeta med knappa resurser, dels med yrkesstolthet. Den svenska jag-bara-jobbar-här-mentaliteten existerar inte.
– Jag har gång på gång sett hur filmteamet och skådespelarna motiveras av Anna Heinämaas manus. Vi har alla jobbat hårt för att vi tror på storyn, som faktiskt till stora delar är en sann historia. Fäktningsklubben som huvudpersonen Endel Nelis grundade finns fortfarande kvar.
Aktuellt allvar
Under inspelningarna påmindes filmgruppen om att 1950-talets sovjetterror inte ligger särskilt långt borta i tiden; historien upprepar sig.
– Det var i månadsskiftet februari-mars i fjol och vi spelade in en scen som utspelar sig en sen kväll. Det knackar på dörren hemma hos en av de fäktande pojkarna. Morfadern blir hämtad. Finländarna i filmteamet undrar varför de annars så alerta estniska medarbetarna försvinner tillsammans med sina mobiltelefoner: Ryssland har gått in i Ukraina. Allvaret som fanns där den kvällen var samma sorts allvar som i scenen vi gjorde. Det hade känts helt annorlunda att om vi filmat hemma i Finland, allvaret hade inte alls haft samma tyngd.
Fäktaren kulminerar i ett livsavgörande val. Barnen, som blivit rätt skickliga med florett, vill åka till Leningrad på fäktningsturnering men för Endel Nelis är resan riskfylld. Frågan lyder, ska han svika barnen som litar på honom eller åka till huvudstaden och riskera att bli deporterad till Sibirien?
– Estland 1952 är ramen men för mig finns berättelsen i relationerna mellan filmens vuxna och barn. Det är där som gnistan tänds.
För Klaus Härös del är Fäktaren ett avslutat kapitel. Biobesökarna och kritikerna har ännu inte sagt sitt, men för honom har filmen redan haft premiär.
Fäktaren
Regi: Klaus Härö.
Manus: Anna Heinämaa.
Kamera: Tuomo Hutri.
I rollerna: Märt Avandi, Ursula Ratasepp, Hendrik Toompere, Liisa Koppel, Joonas Koff.
Producenter: Kai Nordberg, Kaarle Aho, Jörg Bundschuh & Ivo Felt.
Produktion: Making Movies Oy, Kick Film & Allfilm.
Speltid: 100 min.
Premiär: 13 mars 2015 i Finland och Estland.