Dalen förtrollar även utan troll
Muminhuset är igenbommat. Dörren är förstås inte låst "för de låser aldrig" men möblerna är täckta av vita lakan. Det är sent i november och en efter en droppar de oinbjudna gästerna in.
BORGÅ Det är här som Östra Nylands teater börjar sin berättelse Sent i november. Pjäsen baserar sig på Tove Janssons bok med samma namn, den sista Muminboken i sviten om nio böcker. En efter en droppar bekanta figurer in på scenen; Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft, Snusmumriken, Onkelskruttet och Mymlan. De samlas i det tomma muminhuset och försöker leva och samsas tillsammans. Alla söker de förändring, de vill förnya sig, men mörkret tätnar och det verkar som om tiden stannat i den sömniga dalen.
Skådespelarna gör verkligen fint ifrån sig. Kajsa Ek med sina nervösa händer och hispiga motorik är en fantastiskt bra Filifjonka. Jussi-belönade Tommi Eronen gör en praktroll som homsan Toft – för övrigt hans scendebut på svenska. En mera skärrad, skygg och slå-knut-på-sig-själv-tänkande homsa får man leta efter.
Hemulen i Micke Renlunds skepnad är en trevlig bekantskap. Men jämfört med bokens Hemul är scenhemulen en lite småroligare typ som bär drag av seglarskoklädd finlandssvensk mysfarbror korsad med new age-tankegångar. Kim Gustafssons Snusmumrik säger inte särskilt mycket men via subtilt minspel och små antydningar i blicken så bara vet man att han till exempel störs av alla avbrott i sitt stilla liv.
Semestrande Onkelskruttet i Paula Kovanens skepnad är övertygande som gnatig äldre herreman och slår an precis den rätta tonen: han vill "glömma bort allting som är otrevligt". Helena Hasselblatts småtokiga och energiska Mymlan tar man också gärna till sig – hon liknar på pricken en mymla. Östra Nylands teater är såtillvida nytänkande att man jobbar på två språk. Man måste ge skådespelarna en eloge för att de med själ och hjärta dyker ner i den, inte alla gånger så enkla, tovejanssonska svenskan.
- Spännande fakta kommer här
- er
Fina dräkter
Kostymerna av Essi Rämä i samarbete med några artesanstuderande från Inveon är verkligen skickligt utförda. Snusmumrikens mörkgröna cape och toppiga hatt är precis som en snusmumriks klädsel ska vara. Samma gäller Onkelskruttets mörka, paraplyförsedda uppenbarelse, liksom homsan Tofts grå, nästan utplånande plagg.
Filfijonkan är för övrigt en uppenbarelse i sin rödsvepande klänning (med rävboa kring halsen förstås) och här har maskeraren Elina Turunen gjort ett suveränt jobb med att framkalla en näsa som anstår en filfijonka. Skickligt gjord är för övrigt också Hemulens stora nos; den ser förvånansvärt naturlig och välsittande ut.
Juho Lindströms scenografi, i all sin enkelhet, fungerar utmärkt. Muminhusets runda form lockas fram med några hängande fönster, en rund golvplatta och en dörrkarm. Karmen är genial där den bildar en gräns mellan Muminhusets trygga innandöme och det som finns på utsidan; verandan med bord och några stolar som till utseendet för tankarna till muminverandans figursågade räcken.
Resten av miljöerna är lik enkla och funktionella. Vi har bron över ån – "det är en flod" som Onkelskruttet barskt skulle säga – som markerar övergången från den riktiga världen till Mumindalen, där det känns som om tiden stod still. Snusmumrikens tält finns med på ett hörn, liksom Hemulens hem och hans båt som varit homsan Tofts hemvist hur länge som helst.
Lyckat med löv
Bäst av allt är ändå mängderna av färgsprakande lönnlöv som täcker scengolvet. De rasslar och prasslar på novembervis. Löven ger en spröd och lite spännande inramning till en höstdyster dal där de egentliga invånarna är bortresta på obestämd tid.
Sällsamt fin är Jarmo Romppanens nyskrivna musik som ger händelserna ytterligare en dimension. På mandola lockar han fram en sällsam stämning, lite sömnig, lite sorgsen. Karipekka Eskelinen spelar fram regndroppar på klarinett medan Ari Suomelas dragspel bygger upp spänningen. Ljudvärlden överlag är väl byggd, alla vet vi ju att det är trygghetsljud då någon hugger ved.
Kim Gustafsson har gjort ett fantastiskt arbete då han dramatiserat Tove Janssons Sent i november. Hans version är trogen originalet i mycket hög grad, och dramatexten kunde ha mått bra av lite mera stringens. Nu blir tempot på Sanna Paula Mäkeläs regi lite väl långsamt emellanåt och handlingen stannar upp onödigt mycket. En speltid på två och en halv timme är i det mesta laget, inte minst med tanke på att pjäsen riktar sig till barn. En del scener är dessutom rätt skrämmande, så riktigt små barn gör klokast i att hålla sig till de animerade mystrollen på teve.
Det är ingen lätt pjäs som tvåspråkiga Östra Nylands teater valt att sätta upp med Sent i november – Tove Janssons 100-årsjubileum till ära – men man klarar utmaningen med bravur.
-
Originaltext:
Tove Jansson - Regi: Sanna Paula Mäkelä
- Dramatisering: Kim Gustafsson
- Musik: Jarmo Romppanen
- Kostym: Essi Rämä i samarbete med Inveon Artesan, mode
- Scenografi: Juho Lindström
- Smink: Elina Turunen
- I rollerna: Kajsa Ek, Tommi Eronen, Kim Gustafsson, Helena Hasselblatt, Paula Kovanen, Micke Renlund