Aftonunderhållning på musikens vingar
Lyfter på hatten åt Jokiteatteris nya giv - kvällsunderhållningen Yhdet vielä - ja sitten lasku i musikens och det inoljade snackets tecken.
Med Merja Larivaara och Kari-Pekka Toivonen, sedan i somras stationerade vid Oulun teatteri, kunde man ha väntat sig ett mellanår efter två teaterpjäser på Konstfabriken 2012-2013. Men skådespelarparet från Borgå valde att inte lämna hemstaden i sticket heller denna höst.
Yhdet vielä - ja sitten lasku - med titeln lånad från Irwin Goodmans låt - på Grand i torsdags var ett fyndigt sätt att återuppliva den finska iltamat-traditionen. På svenska brukar "iltamat" översättas med det fransklingande "soaré" eller "aftonunderhållning", en mix av musik och snacksalighet.
För den senare biten svarade speciellt Merja Larivaara som med dunder och brak rumlade in "försenad" på scenen och där för en nästan fullsatt Grandsal intygade att här vankas det iltamat-underhållning och inget annat. Före det värmde några barn upp publiken verbalt, för att sedan, som de uttryckte det, gå och värma upp de knackkorvar de hade i ett paket.
Proffsigt
Med undantag för några krystade verbala inlägg, bland annat om hur man ska applådera, samt en och annan utfyllnadssång, var underhållningen ett veritabelt nöje.
Efter inledande Toivo Kärkis Niin paljon aihetta lauluun och Matti och Teppos Kissankultaa var kvällens skådespelartrio Larivaara, Toivonen och Elina Strikkinen redan varma i kläderna och publiken övertygad om att sångkunniga proffs går att lita på i den finska äldre schlagermusikens vidsträckta landskap.
Har inte upplevt Kari-Pekka Toivonen som sångare tidigare men visst har han en röst och en utstrålning som håller. Det bevisade han i flera sånger, krönt av Milloinkaan en löydä samanlaista. Att Merja Larivaara med eller utan eget dragspel kan sjunga var däremot klart från förut. Hon har en scennärvaro, en djup sångröst och ett personligt sätt att tolka musiken som slår an på den kräsnaste publik.
Elina Stirkkinens stora stund var hennes långa potpurri av svenska låtar, med allt från dansbandstrallar till Eurovisionsvisor, avrundat med Den glider in.
Första aktens bästa nummer kom med Lisa Nilssons Mysteriet/Mysteeri framförd på svenska och finska av Larivaara-Toivonen till ett utsökt läckert arrangemang (Merzi Rajala?) i vilket också parets unga son Aarne Toivonen till tummors dova klang framkallade en suggestiv, schamansk stämning.
Komp med behållning
Och därmed är vi inne på kvällsunderhållningens gedigna hörnsten - kompbandet med Merzi Rajala på gitarr, Arja Paju på bas, Anna-Liisa Väkeväinen på keyboards och dragspel och Aarne Toivonen på trummor.
Deras insats för showen var nämligen av avgörande betydelse. Hela kvartetten uppvisade stor musikalitet och friktionsfritt samspel, och med Merzi Rajala som leadgitarrist och låtarrangör kan resultatet inte vara annat än bra.
Samtliga medverkande överraskade dessutom mycket positivt i andra aktens början när de med sång till ukulelekomp först sjöng var sin egen sång typ Fly Me To The Moon, Killing Me Softly, Hotel California, mm. och sedan i samma tonart framförde låtarna unisont. Wow!
Med titellåten som encorenummer var det dags för slutvinjett i en underhållande estradshow som fortsätter till litet över månadsskiftet.
Yhdet vielä - ja sitten lasku
✭✭✭✭☆
Jokiteatteris edstradshow på Grand.
Sång & musik tillsammans med Merja Larivaara, Kari-Pekka Toivonen, Elina Stirkkinen.
I Merzi Rajalas orkester deltar Aarne Toivonen på trummor, Arja Paju på bas och Anna-Liisa Väkeväinen på keyboards och dragspel.
Tekniker: Lucas Lönnroos.
Riktar sig till vuxna.
Premiär: 23.10. kl. 19.
Speltid: c. 1 t 40 min. inkl. paus.
Visas till den 1.11.14.