Utpressning ur den högre skolan
Lilla Teatern är med komedin Kredit inne på välkända stigar, mammas gata, kan man väl kalla det. En ordinär låneansökan som inte godkänns blir upptakten till en soppa där pengar, sex och utpressning ur den högre skolan bildar byggstenarna.
Jordi Galceran tog med pjäsen Grönholms metod för några år sedan steget in på Lillans komedibeströdda tiljor. Nu är pjäsförfattaren från Barcelona tillbaka med en ny finländsk urpremiär.
Säga vad man vill om Galceran, men visst är han i egen klass när det gäller att snitsa i hop en kvick text med en smått otrolig intrig. Storyn balanserar visserligen på trovärdighetens smala knivsegg men "who cares". Underhållningsvärdet är ändå odiskutabelt, i synnerhet i Kaisa Rasilas regi som låter skådespelarna göra sitt.
Utpressning
Pjäsen utspelas i sin helhet på en bankfilial där den självsäkra chefen (Pekka Strang) inleder dagen med ett rutinärende.
Kunden Anton Wigrén (Sampo Sarkola) ansöker om ett lån, men eftersom han inte har någon annan säkerhet att erbjuda än löftet att betala tillbaka pengarna blir det nobben direkt. Sarkolas litet sluskaktiga kvinnotjusarkaraktär låter sig emellertid inte avskräckas utan tjatar på tills bankdirektören fått nog.
Det är nu det tyngre artilleriet släpas fram: om lånet inte beviljas kommer Wigrén - vars tillnamn inte utan orsak rimmar på "migrän" - att förföra bankdirektörens fru, fara iväg med henne och se till att bankdirektören hamnar i fritt fall.
Efter mycket bråk och ett avsevärt förhöjt tonläge försvinner utpressaren. För att vara på säkra sidan ringer bankdirektören sin hustru för att varna henne. Reaktionen blir inte den förväntade och i andra akten ställs allt på sitt huvud. Direktören befinner sig med ens i en ohållbar, för att inte säga desperat situation, och Wigrén envisas med att finnas kvar i bilden.
Den som tycker att pjäsen är ett manschauvinistiskt köpslående med kvinnan som handelsvara har inte helt fel, inte heller den som letar efter litet större djup i neoliberalismens morallösa avgrunder.
Durkdrivet
Men det finns en "förmildrande" omständighet, nämligen det faktum att kvickheterna förverkligas tillsammans med de gamla parhästarna Pekka Strang och Sampo Sarkola.
Skådespelarna från samma årskurs stack ut som parduo redan i Teaterhögskolan, de befäste sin ställning i Lång dags färd mot natt på Svenska Teatern och inte minst i Lillans turnépjäs Stenar på fickan.
Också i Kredit är deras inlevelse i textens inneboende komik, kombinerat med ett durkdrivet skådespel både beträffande mimik, kroppsspråk och en osviklig förmåga att haspla ur sig långa haranger med träffande repliker, en konstfärdighet få andra klarar av att leva upp till.
Trots att slutet på pjäsen är olovligt svagt är Kredit som helhet hygglig kvällsunderhållning för dem som gillar väloljat skådespel, kvicka repliker och en story som överraskar, inte bara en, utan ett flertal gånger.
Kredit
✭✭✭☆☆
På Lilla Teatern.
Av Jordi Galceran.
Översättning: Jens Nordenhök.
Regi: Raila Leppäkoski
Scenografi: Kaisa Rasila
Ljus: Jan-Erik Pihlström
Ljud: Janne Brelih.
I rollerna: Sampo Sarkola och Pekka Strang
Premiär: 16.10.
Speltid: c. 2 t 10 min. inkl. paus.
Visas till den 31.12.14.