Från gitarrpojke till rockstjärna
BORGÅ. – Bara att säga mojn då och inte se sig om. Lee Angel lämnade sitt band och jobbet på godisfabriken. Nu vill han bli musiker på heltid.
En tisdag i februari fick Frans Andersson nog. Han sade upp sig från jobbet på godisfabriken och bestämde sig för att bli musiker på heltid. I samma veva sökte han till talangprogrammet Voice of Finland. Men mer om det senare.
Han vill inte bli kallad Frans, så heter han bara hos familjen och bland barndomsvännerna. För dem är han dessutom Fraku. Inte Frans. För en rockstjärna jobbar inte på godisfabrik, och heter heller vanligtvis inte Frans. Därför får han gå under artistnamnet Lee Angel i den här intervjun.
Under loppet av en kort promenad genom Borgå hälsar Lee på sex personer.
– Den killen, Jänö, spelade i mitt gamla band före Hideout, säger han och pekar på en man som försvinner ner mot ån.
Lee Angel är kändis i Östnyland tack vare sitt band Baton Rogue Morgue. Efter nio år lämnade han gruppen i våras, och går sin egen väg i stället. Han vill inte gå in på några detaljer om varför bandet splittrades. Nu blickar vi framåt, men först en aning bakåt.
Borgåpojken
Han är Borgåpojke in i märg och ben, född och uppvuxen i Illby, i en ganska klassisk kärnfamilj. Med fem kilometer till närmaste kompis blev de långa kvällarna tråkiga. Under högstadiet, då han om dagarna åkte till skolan i centrum, upptäckte han biblioteket. Det fanns inte många böcker för en blivande gitarrist, men ett häfte med noter till Beatles klassiker lyckades han lägga vantarna på. Han sökte till en musikskola, men kom inte in. Då bestämde han för att lära sig själv.
– Jag spelade vad som helst med två ackord, säger han och skrattar.
Då blev det mest Elvis och Beatles, men småningom hittade Lee genren han fortfarande brinner för: den klassiska rocken.
Efter högstadiet utbildade han sig till mekaniker och skrev studentexamen. Men egentligen ville han aldrig bli rockstjärna, inte på det klassiska sättet som förknippas med ”money & fame”. Men nu är han ändå på god väg – åtminstone på en finländsk skala. Lee har startat ett eget företag (bokföringen sköts av svärmor), och han reser runtom i landet för att spela på lokala barer och pubar. I skrivande stund har han en spelning nästan varje kväll.
Men sommaren är inte vardag, inte ens för en musiker. Alltmedan den kalla vintern framskrider tar hemmahänget över, uteserveringarna stänger, och en livemusikers riktiga arbetsdagar per vecka går att räkna på två fingrar: fredag och lördag. Då börjar den riktiga utmaningen.
Rockstjärnan
Det långa, bruna håret når ned över de muskulösa axlarna och i mungipan lurar ständigt ett litet skratt. De stentvättade jeansen, handlederna beklädda med armband, bältet med Jack Daniels-logga – allt signalerar starkt att Lee Angel är en klassisk rockare.
Men det är bara ett par månader sedan musikerskapet blev riktigt seriöst för Lee Angel. Med BMR kunde han öva i timmar, flera gånger om veckan. Visst hade de spelningar, men inkomsterna gick inte att leva på. I praktiken var bandet en hobby för Lee. I våras svängde Lee på plätten, som han uttrycker det.
Först funderade han i ett halvår, sedan åkte han till USA för tre veckor och återvände aldrig till jobbet på godisfabriken. Han skulle bli musiker på heltid.
– Det är enkelt: man säger bara moin då och ser åt andra hållet och går vidare.
Det kändes skrämmande, men ändå helt rätt. Problemet var pengar. Är det ens möjligt att leva som musiker i Finland? Lee visste inte vad han hade gett sig in på, men ville ta reda på.
– Jag hade ingen aning om hur man blir musiker på heltid, eller om det ens är möjligt.
Ett vanligt jobb ger honom inget i det långa loppet, säger han. Livet måste bestå av något annat än att sitta och vänta på pensionen. Inställningen lyder: skiter det sig så har jag åtminstone provat. Inga rockstjärnefasoner här inte.
Idolen
Oh thinkin' about all our younger years
There was only you and me
We were young and wild and free
Lee Angel sjunger Bryan Adams-klassikern med raspig röst. Knäna skakar våldsamt och han svettas ymnigt. Men domarnas stolar vänder stolarna en för en.
Lee väljer givetvis Michael Monroes lag. Ingen fråga om saken.
Han nådde inte ens semifinal, men stunden på miljontals tittares skärmar var tillräckligt för att öka efterfrågan på Lee med den mörka rösten. Men han vill aldrig bli en "turha julkkis", onödig kändis, utan går hellre på musikens villkor. The voice of Finland var kul, han anmälde sig delvis på skoj och inte med seger i tankarna. Men också ett sätt att få spela inför en riktigt stor publik. Nu har han fans. Men som en musikalisk prestation ser han inte själva tävlingen. Han ser den snarare som en tävling I popularitet än musik.
Lika kritisk är han när det gäller den egna skivan som eventuellt skymtar i framtiden.
– Jag vill göra sådan musik jag är stolt över, inget skit. Det händer så lätt att man står i samma bar och spelar samma låtar om tio år.