Nickby + kultur = sant
SIBBO. Ju mer man vet om sin hemort, i det här fallet Nickby, desto mer är man beredd att engagera sig för orten.
– På 40- och 50-talen var Nickby en idealisk plats att bo på, full av liv.
Det är en av kommentarerna på marknaden i Nickby i september när utvecklings- och planläggningscentralen bad besökarna berätta om sina åsikter om byn och pricka in platser på kartan som fungerar bra, eller dåligt, och komma med ändringsförslag.
Enkäten Frågan om Nickby samlade över 600 svar och just nu analyseras resultaten för att presenteras efter årsskiftet.
Kulturkorridoren heter projektet som vill skapa en helhet av konst, grönområden och arkitektoniska byggnader i Nickby samtidigt som man tar vara på och framhäver områdets historia och estetiska värden. Kulturbyrån samarbetar med planläggningen i en fruktbar kombination.
– Nickby centrum har ingen egen byförening, det känns ibland som ingenmansland, säger kulturproducent Pamela Brunila. Vi har en by som består av flera olika delar, egna öar som Östanåparken och det nya området ådalen till exempel. Vi vill få platsen att fungera.
Vi träffas vid åstranden, invid vikingaskeppet i Segrisparken.
Bland nästa års projekt inom Kulturkorridoren finns planerna på att belysa viktiga detaljer i Nickby, som just vikingaskeppet, Miina Äkkijyrkkäs plåtkor, rondellerna med morötter och kaniner.
– Det är synd att de här inte syns ordentligt under den mörka årstiden och under kvällar och nätter, säger Brunila. Belysta konstverk utsätts inte heller så ofta för skadegörelse.
Egen historia
Vi ser att både vänortsstenen och vikingaskeppet i Segrisparken har fått sin beskärda del av sprayfärg. Den som bara vill förstöra och inte förstår att uppskatta sin näromgivning måste få mer information om ortens historia för att kunna skapa sin egen relation.
– Alla platser har inte en egen historia, säger Brunila. Här i Nickby finns hur mycket historia som helst, det gäller bara att göra den tillräckligt intressant.
Till de mera outforskade detaljerna i Nickbys historia hör den grupp kineser som någon gång under förra seklet anlände till byn, som bodde på det område som ännu kallas Kina och som bland annat lär ha varit med och avverkat skog i Sibbo.
För en knapp månad sedan lystes sjukhusområdets festsals fasad och den lilla parken bakom biblioteket upp av en ljusinstallation gjord av Nina Sivén och Anne Leivo, också som en del av Kulturkorridoren.
– Vi fick bara positiv respons, berättar Brunila. Många har tackat för ljuskonsten. Man såg på kvällarna hur många stannade bilarna och tittade noggrant på när ljusen bytte färg på festsalens fasad.
– Den lilla parken bakom biblioteket är egentligen mest bara ett orört skogsområde. Ljusen fick människorna att märka den här fina platsen.
Pionjärarbete
Kulturkorridoren är pionjär i Finland. I övriga Norden och på andra håll i världen har man redan länge dragit projekt med ett starkt samarbete mellan planläggning och kultur. Också kommunens trädgårdsmästare är med i samarbetet.
– Nu jobbar vi för att få med också den tekniska sidan, säger Brunila. Den behövs när det gäller det praktiska utförandet.
Erfarenheten har visat att det är lättare att planera nya områden om man känner till historien.
– Mycket förarbete kan kännas långdraget och onödigt ibland, säger Brunila. Ändå är det ett faktum att ju mer man känner till om platsen, desto snabbare går den egentliga planeringsprocessen och desto färre besvär lämnas det in.
Nästa år är Nickby sjukhus tema både när det gäller utställningar och andra jippon i Nickby. Nickby sjukhus grundades 1914 och det ska uppmärksammas. Sjukhusverksamheten lades slutligt ner i sin helhet 1999.
– Vi kommer bland annat att ha en utställning med Onerva som tema, berättar Brunila.
L Onerva, egentligen Hilda Lehtinen, var poet, författare, men också akvarellist och konstnär. Hon var intagen på Nickby sjukhus i flera repriser och hade där ett eget arbetsrum.
Många andra kulturpersonligheter har också varit patienter vid Nickby sjukhus, som när det begav sig var ett samhälle i samhället, en institution som har lämnat djupa spår i byn.
– Det finns de som inte alls vill diskutera sjukhustiden och andra som ser den rika kulturen, säger Brunila. Konstterapin föddes här, bland annat. Och det finns de som säger att Nickbys själ försvann när sjukhuset stängdes.
Den stora konstsamlingen med patienternas arbeten har sedan länge flyttats bort från sjukhusbyggnaderna.
– Det är ju Helsingfors stad som äger både sjukhuset och konstsamlingen, säger Brunila. En stor del av samlingen är inte ens katalogiserad, det är ett jättestort arbete att ordna upp bland verken.
Procentprincipen
Kulturkorridoren jobbar också för att alla nya byggnader i Nickby ska fungera enligt procentprincipen. Ursprungligen innebar det att en procent av byggnadens kostnader skulle satsas på konst i någon form.
– Vi vill i stället att man tar en närmare titt på hur man kan få in den kulturella biten i planering och förverkligande, kanske helt utan tilläggskostnader, säger Brunila. Det handlar om gemensamt välmående och en trivsam omgivning, det måste inte kosta mera.
Den nya hälsocentralen får till exempel bli hem för Nina Sivéns fotografier från utställningen Nickby-mon amour.
När Dominokvarteret nu planeras om har Kulturkorridoren också där ett litet finger med i spelet.
– Och när det ska byggas en ny rondell vid Mårtensbykorsningen hoppas vi på en fortsättning på temat från de två andra rondellerna, kanske som vargar, säger Brunila.
De tidigare rondellerna med kaninöron och morötter skulle få en logisk uppföljning.
Över huvud taget vill Kulturkorridoren vara med när det händer i Nickby. Det är redan nu klart att Johannes Romppanen ska dokumentera rivningen av gamla skolcentrum och uppbyggnaden av nya Nickby hjärta
Engagemang
Mycket är på gång och många idéer bubblar under ytan. Brunila hoppas nu bara på ett större intresse från de vanliga Nickbybornas sida.
– Vi samlas i några referensgrupper ett par gånger per år för att bolla idéer. Där vill vi ha med fler invånare. De vanliga invånarna kan konkretisera de verkliga behoven.
– Vi vill inte fastna i det negativa. Problemen blir inte lösta av att vi diskuterar dem om och om igen. I stället vill vi hitta positiva exempel, bygga på det som är bra. Vi vill föra samman allas röster. En röst hörs inte långt, men när vi samlas blir rösterna betydelsefulla och får en ny tyngd.