Parförhållande i gungning. Nina Hukkinen spelar dagmamma och Christian Lindroos hennes man i Klaus Härös tv-film med premiär till jul Pressbild.

Klaus Härö slipar på tv-film till jul

Klaus Härö håller som bäst på med efterarbetet till den finlandssvenska dramafilmen Dagmamman med premiär julannandag på FST5. Regissören från Borgå är också engagerad i ett filmprojekt om utvisningen av judar i krigets Finland och i det finsk- estniska filmdramat Fäktaren.

Dagmamman är i själva verket Klaus Härös första finlandssvenska tv-film i det långa formatet. Speltiden är en och en halv timme. Den handlar om ett par med två döttrar som märker att de framtidsdrömmar de en gång ställde upp och trodde på inte längre håller. I stället har de målat in sig i ett hörn och håller på att glida i från varandra.
– Vi talar om ett finlandssvenskt men också ett generellt sett typiskt drama som återspeglar en vardag som blivit allt vanligare. Man behöver inte ha allt, stort hus, fin bil och så vidare som ofta konkurrerar ut gemenskapen, förklarar Klaus Härö, som också skrivit manuset till filmen.
I Dagmamman möter vi ett medelålderspar som sliter och går an för att få det att gå runt samtidigt som de inte har tid för sina egna barn och en fungerade parrelation.
Nina Hukkinen gör rollen som dagmamman Malla, en samvetsgrann barnvårdare i Helsingfors, som med själ och hjärta tar hand om andras barn men på samma gång inte har tid med sexåriga Emma (Alva Bengts) och tonårsdottern Jenna (Jennifer Holmberg).
Hennes man Rofa (Christian Lindroos) förverkligar drömmen om en skärgårdsrestaurang utanför Björneborg. Problemet är att verksamheten nätt och jämnt är lönsam under sommaren. Därför vill Rofa förstora, förbättra och bygga till. Det säger sig självt att den gemensamma tiden med familjen blivit satt på undantag.
I filmen medverkar Alma Pöysti och Jacob Öhrman i rollerna som det unga paret med baby på dagvård hos Malla. Det här lilla barnet blir de facto den katalysator som får Mallas och Rofas ögon att öppna sig och inse att det finns andra än materiella värderingar under ett kort människoliv.
Lyckad castning
Klaus Härö konstaterar att han valde ut Alva Bengts och Jennifer Holmberg genom traditionell provfilmning. Efter att ha sett filmen i samband med efterarbetet i Helsingfors är det inte svårt att konstatera: Klaus Härö har igen gjort ett lyckat val. Det gäller filmens samtliga skådespelare.
Att Christian Lindroos, skådespelare och chef för Unga Teatern valdes ut, berodde inte bara på att han var en person, vars regiarbeten på Unga Teatern Klaus Härö gillat redan länge utan också på att han var en person som kändes rätt för rollen.
Om Nina Hukkinen, känd från bland annat Hovimäki på tv, Teater Mars och Svenska Teatern, säger Härö att hon själv medverkade aktivt genom att utforma sin rollgestalt på ett mycket positivt sätt.
Alma Pöysti och Jacob Öhrman kände Klaus Härö till från filmer som Peter Lindholms Där vi en gång gått (2011) och Aku Louhimies Vuosaari (2012), där de också spelar ett par.
– Om jag kanske inte gillade allt i Där vi en gång gått var jag desto mer imponerad av just vår nya, unga finlandssvenska skådespelargeneration. Den vill jag gärna fortsätta jobba med om tillfället öppnar sig.
Dagmamman är producerad av Kinotar Oy, samma bolag som gjorde Klaus Härös senaste film Post till pastor Jakob (2009). Premiären på YLE5 som finansierat filmen är den 26 december kl. 20, för att vara exakt.
Två filmer på gång
Två andra filmer i Klaus Härös regi är under arbete.
Filmen om den finländske juden och affärsmannan Abraham Stiller, farfar till Ruben Stiller som förhindrade att judar i Finland deporteras till Tyskland under kriget är ett - som Klaus Härö kallar det - långtidsprojekt. Det rör på sig men kräver mera tid.
Fäktaren (The Fencer) är en film som får Klaus Härö att leva upp.
– Det började när filmens producent Making Movies skickade mig Anna Heinämaas manus.
– Jag lovade närmast av artighetsskäl att läsa igenom det. Det visade sig att det var det var det bästa manus jag någonsin fått.
Filmen handlar om den unge esten Endel som får anställning som skollärare i Haapsalu i slutet på 1950-talet. Efter många om och men lyckas han engagera skolans barn att börja med fäktning. I den tidens Estland var de ofta i praktiken föräldralösa på grund av att papporna var bortförda och mammorna tvingades jobba dubbla skift för att klara livhanken.
– Fäktning blir den eld som tänder barnen, de blir allt mer entusiasmerade och vill till sist delta i en fäktningstävling i Leningrad mellan landets sovjetiska skolor, berättar Härö.
Problemet finns i Endels förflutna, det visar sig att han befinner sig på flykt från myndigheterna från Leningrad - och landar i lilla Haapsalu där han försöker hålla låg profil.
Mot slutet av filmen står han inför sitt livs val: blir han tvungen att svika sina elever eller resa med dem till Leningrad, med risk för att själv bli anhållen.
– Huvudrollsinnehavarna är redan valda. Inspelningarna i Estland inleds nästa vår. Man kan nog säga att det blir en ny utmaning att arbeta med personer på estniska och ryska, summerar Klaus Härö.