Här lever hon drömmen

Mitt i en flytt befinner hon sig just nu, Paulina Biström, Hindsbys egen gåva till den finlandssvenska musikalscenen. I en liten möblerad lägenhet, ett stenkast från teatern, mitt inne i Vasa centrum säger hon sig leva sitt absoluta drömliv.

– Visst är det stressigt just nu. Det här är min femte flytt på bara ett år. Och så är det spänning, intervjuer och premiär. Allt händer just nu!
En knapp vecka har passerat sedan Wasa Teaters storsatsning Fighting Star hade premiär på stora scenen. Biström har knappt hunnit landa i sin nya vardag. Det har varit hektiska månader som har lett henne hit. Övningar, repetitioner och boxningsträningar i timtal. Många veckor av slit och långa dagar med pirr i magen.

– Det är så skönt nu när spelperioden är i gång. De senaste två månaderna har vi tränat två sjok per dag. Först morgonpass mellan 10 och 14 och sedan ett kvällspass mellan 18 och 21.30. Nu blir det betydligt kortare dagar.

Tog vara på chansen

Att hon hamnade här på scenen är delvis en slump. Hon studerade första året på musikerlinjen i Jakobstad där det ordnades en information om uttagningarna till Fighting Star. Någonting i Biström pirrade till och hon kände genast en lockelse: Coolt, det här vill jag göra! Det var en chans hon ville testa. Och som känt gick det hela vägen.

Nu har hon en av rollerna i musikalen. Visst hade hon dansat och sjungit förut, men aldrig kombinerat dansen och sången. Allra minst på en teaterscen. Och uppenbarligen trivs hon, för direkt efter premiären åkte Biström vidare på audition för musikalen Mamma Mia som kör i gång på Svenska teatern i september 2014. Än så länge vet hon inte hur det gick, men hon hoppas och tror hårt på sig själv.

– Jag är så otroligt nöjd med det här livet. Tänkte direkt why not? och anmälde mig till audition. Det är musikallivet jag vill leva. Och när jag tänker efter, så är det inte så konstigt – jag har jag ju alltid älskat att sjunga med inlevelse.

Alla är positiva

Och musikallivet, det lever hon fullt ut. Hela Paulina Biström skiner upp som en sol när hon berättar om den goda stämningen i ensemblen. Om kvällarna på Ernst, restaurangen som finns i anslutning till teatern. Och om hur fantastiskt det är att se att alla är jämlikar bakom scenen.

– Vi trodde kanske att det skulle vara svårare för oss som är yngre och inte har gjort något liknande tidigare. Att vi skulle behandlas annorlunda för att vi är oerfarna. Det skiljer ju många år och föreställningar mellan Geir Rönning (51 år) och Ksenia Timoshenko (19 år) till exempel, men det är absolut inget som märks. Här på teatern är vi alla barn.

Efter premiären blev det en sen kväll för skådespelarna i restaurangen och Biström berättar hur de pratade om att alla företag och människor i hela världen borde komma på studiebesök till teatern för att känna av stämningen där. Det är det absolut bästa med den vardag hon nu lever. Att alltid befinna sig i en miljö där alla är positiva.

– Det går inte att beskriva med ord, men atmosfären på Wasa teater just nu gör mig så otroligt glad. Jag kan faktiskt inte komma på en enda dålig sak.
Men det kanske hinner klarna, för trots allt återstår 76 av de 80 föreställningar som ska genomföras. Än hinner de tröttna på varandra, hundra gånger om.

Det värsta är över

– Det värsta är ändå över, premiären alltså. Genrepet gick kanske snäppet bättre. Vi fick stående ovationer två kvällar innan premiären, men på premiären stod bara hälften upp. Och det kändes lite olustigt. Premiärer är alltid extranervösa och obehagliga. Man vill bara att de ska vara över, så man kan sluta stressa och göra ett bra jobb.

Recensionerna har hon ännu inte orkat ta tag i. I kväll ska de gå igenom dem tillsammans på teatern. Visst vill hon att publiken ska älska det de gör, men folk får tycka vad de vill.

– Såklart är det roligt att höra vad folk tycker, för man blir ju till slut blind för det man jobbar med. I synnerhet nu när manuset har ändrat tusen gånger under processens gång. Man har liksom ingen aning längre om det alls är bra. I början var det mycket mera snack och fler repliker, men det är kapat nu. Mindre snack, mera boxning.

I slutet av januari när alla föreställningar av Fighting Star är över har skådespelarna planerat in en kväll när de ska läsa originalmanus med manusförfattarna Niklas Rosström, Douglas Carr, Sharon Vaughn och Maria Sid - och förmodligen skratta åt hur annorlunda resultatet blev, till slut.

Tills dess tänker hon bara njuta av det liv som hon nu kallar sitt drömliv.

Får sova länge

– Det ska bli så skönt med sovmorgnar nu. Nu när vi har föreställningar så har jag ledigt ända till 17.45, då min sminktid börjar. Jag ska börja ta danslektioner och träna mera. Försöka koppla av med långa promenader här längs stranden. Prata mycket med min syster och min pojkvän. Det är så jag laddar mina batterier. Men framför allt ska jag sova till 11.00. Minst.
Utbildning, skola och framtid är inget som stressar henne. Hon vill bara ta chanserna här och nu och rida på vågen när den kommer. Studierna väntar på henne efteråt. För nu vill hon bara vara här. I Vasa. På scenen.

– Jag hörde förresten att någon hade ringt till teatern och bokat en hel busslast från Sibbo. De hade sagt att de vill komma och se på när “vår Paulina” spelar. Det väntar jag ivrigt på. Det här är mitt drömliv, på riktigt!