Boris i berättartagen. Här med sin äkta hälft Marléne Aarnio. Foto: Benita Ahlnäs.

Boris mindes Borgå på 1940-talet

BORGÅ. – Om tio människor ser en händelse så blir det tio olika berättelser. Det här är mina minnen av det Borgå som har varit och det Borgå som nu är. Boris Aarnio återgav på medborgarinsitutets föreläsning på sitt oefterhärmliga sätt sina intryck från 1940-talets Borgå.

Då var Borgå en småstad med cirka 10 000 invånare och ett eldorado för uppväxande barn. Hemmet fanns på Kvarnbacken. Boris hade 8 syskon. Alla syskon ville vara med i musikens värld. Boris inledde sin bana som trumslagargosse i Borgå FBK. Någon brist på lekkamrater var det inte. Efterkrigstidens barnkullar var stora.
Om allt detta och mycket därtill ordade, Boris Aarnio, på måndagskvällen för en begeistrad och månghövdad publik vid Borgå medborgarinstitut. Han utgick ifrån sin tredje bok En tvättäkta Borgåpojke berättar om livet i staden. De tidigare böckerna är Från trumslagargosse till räddningsdirektör från år 2007 och Brandchefens tomathandbok från 2009.
Boris memoarer är erkänt roliga, var en av publikkommentarerna.

– Sällan har jag skrattat så mycket och mycket av det han skriver om är välbekant för en samtida med Boris. Boris berättargrepp är fräscht och okonstlat.

Till detta genmälde Boris att han inte använder sig av några dagboksanteckningar utan minnena finns i hans "ryggsäck".

Förslag blev bok

Skrivandet för Boris del började med att han som nybliven pensionär inte hade någon aning om vad han skulle göra. Någon föreslog på hans avskedsfest att han kunde skriva en bok.
Boris började med att dra några franska streck med text som flödade liksom av sig själv. Bilder och fotografier grävde han med hustrun Marlénes hjälp fram ur överfyllda kartonger.

– Egentligen borde vi ha vänt upp och ner på dem för i bottnen fanns de fotografier som till stor del kom att illustrera de kommande böckerna. I En tvättäkta Borgåpojke berättar om livet i staden finns det 150 bilder och många av dem är Boris dokumentation av det Borgå som ännu fanns på 1960-talet innan grävskopornas hänsynslösa framfört över empirekvarteren.

Boris berättade med inlevelse som väckte respons bland publiken. I hans barndom fanns det ingen organiserad verksamhet för ungdomar. Man fick själv hitta på vad man skulle göra. Det blev skridskoåkning med tidningar som ishockeyskydd och kälkåkning ner för Vattentornsgatan (numera Linnankoskigatan) med vakt vid Mannerheimgatan (som av många fortfarande kallades för Nikolaigatan) och äppelknyckning i dito äppelknyckarbyxor. Närbutiken fanns vid Vattentornsgatan med Rännälä bakom disken, en affärsidkare som inte kunde ett ord svenska.

Bongade Ronnie Kranck

Tonårstiden, fast på den tiden var inte det begreppet knappt uppfunnet, fördrevs på bar Succé eller på Auto Hellberg. På det senare stället kunde man spana in Finlands bästa dansorkestrar med legendariska Ronnie Kranck och många andra. Där fanns också flygande poliser gränslande sina vita motorcyklar.
Tre biografer fanns det i stan: Royal med vaktmästare i uniform och biljettrivande flickor, Kino Grand och Bio Lux i nuvarande Akilleshuset.
Detta och mycket därtill ingår i Boris minnen. Från senare år kommer Boris ihåg nyårsmottagningarna på Salutorget med enorma fyrverkerier som kunde få en att tro att vinterkriget hade brutit ut. Det blev slut på nyårsmottagningarna efter att biträdande stadsdirektören Matti Arvinen hade fått en isbit i ögat.

- Var det bättre förr, var en fråga från publiken. Svaret blev att alla tider har sitt behag.

Serien Människor och minnen fortsätter i höst med en bukett Borgåpersonligheter som berättar om sina yrkeskarriärer. Serien inleds med förre rektorn för Borgå medborgarinstitut, pol.mag. Roger Andersson som har mycket intressant på sin agenda. Förre lagmannen, vicehäradshövdingen Lars Karlsson har också lovat medverka.

Benita Ahlnäs