Mordbrännaren har ett snårigt sinne
– Att tända eld på byggnader eller föremål är ofta bara toppen av isberget, säger forskaren Annika Thomson. Hon har funnit belägg för att mordbrännare, i större utsträckning än befolkningen i medeltal, drabbas av psykiska sjukdomar och en förtida, onaturlig död.
TUSBY Det var den tidigare professorn i rättspsykiatri Matti Virkkunen som tipsade Sibbobon Annika Thomson om att mordbrännare kan vara ett givande ämne för en doktorsavhandling.
– Jag tyckte genast att det lät både intressant och spännande. Att man själv känner ett stort intresse för det man forskar i är viktigt, särskilt när man skriver något så omfattande som en doktorsavhandling som sysselsätter en i flera år. Och hittills har jag inte ångrat mig.
En annan viktig orsak till att hon valde temat mordbrännare är att det finns överraskande lite tidigare forskning om ämnet. Erfarenheterna av mordbränder har visserligen lärt oss metoder att förebygga dem (se artikel invid) och både polis och försäkringsbolag har blivit bättre på att avslöja anlagda bränder. Men däremot vet man inte så mycket om dem som tänder bränderna.
– Just för att det forskats så lite om mordbrännarna själva så hoppas jag att min doktorsavhandling ska kunna få praktiska tillämpningar, till exempel när man planerar vården för olika typer av mordbrännare.
Om allt går enligt planerna kommer Thomson att kunna doktorera nästa höst.
Detaljerat material
För sin doktorsavhandling har Thomson, som arbetar som biträdande överläkare på Kellokoski sjukhus, undersökt handlingarna om 440 mordbrännare som genomgått en rättspsykiatrisk undersökning under åren 1973–1998.
– Jag har bland annat tittat på vilka diagnoser de har och om de anlagt en eller flera bränder. Dessutom har jag granskat om de även har annan kriminalitet i bakgrunden. Det här har varit möjligt tack vare de nästan världsunikt detaljerade finländska registren, i alla länder skulle det inte ens vara möjligt att göra en sådan undersökning, säger Thomson när hon på sitt arbetsrum på Kellokoski sjukhus berättar om sin forskning.
Innan vi går in på resultaten är det viktigt att nämna att de 440 undersökta mordbrännarna är en så kallad selektiv population. Det är knappt tio procent av förövarna i mordbrandsfall som genomgår en rättspsykiatrisk undersökning.
Anlagda bränder kan ofta handla om något så simpelt som att en skolungdom får ett infall att tända eld på en soptunna invid skolan eller att någon med ekonomiska skulder bränner upp egendom för att lura försäkringsbolaget. Sådana fall leder sällan till en sinnesundersökning.
– Det är domstolarna som tar beslut om rättspsykiatriska sinnesundersökningar i de fall där de misstänker att förövarens psykiska tillstånd kan ha spelat en roll i händelsen. Domstolarna verkar ha ett bra omdöme, för endast 0,7 procent av de 440 sinnesundersökta hade ingen psykiatrisk diagnos över huvud taget.
I sin forskning har Thomson ändå haft behov av data som endast kan erhållas genom en rättspsykiatrisk undersökning.
– En rättspykiatrisk undersökning är den grundligaste sinnesundersökningen som görs i landet. De som undersöks är intagna på en avdelning i cirka två månader och deras beteende observeras av psykiater, psykolog och socialarbetare.
Impulsiva drag
Thomson har bland annat jämfört dödligheten hos de 440 mordbrännarna med motsvarande siffror i en kontrollgrupp bestående av 1 740 "vanliga" personer.
– Hypotesen var att mordbrännarna skulle dö vid en yngre ålder än kontrollgruppen och jämförelsen ger belägg för att så är fallet: Mordbrännarna löpte en betydligt större risk att dö upp till tio år tidigare än personerna i kontrollgruppen. Särskilt stor var skillnaden för dem som var 15-24 år då de genomgick den rättspsykiatriska undersökningen.
Vidare visar Thomsons resultat att mordbrännarna oftare än referensgruppen dog till följd av onaturliga orsaker, ofta relaterade till olyckor eller rusmedel.
– I det här sammanhanget är rusmedel nästan lika med alkohol, endast ett par fall hade en koppling till droger. De undersökta mordbrännarna hade en högre frekvens av psykiska sjukdomar, ofta personlighetsstörningar som gör dem mer impulsiva än gemene man. Högre impulsivitet kombinerat med alkohol, som ju är en populär dryck i Finland, leder till att de förverkligar infall utan att tänka på följderna. Den här mekanismen förklarar både själva bränderna och att mordbrännarna hade en högre frekvens av självmord och självmordsförsök än medlemmarna i kontrollgruppen. Bland mordbrännarna var risken för självmordsförsök tretton gången större.
Thomson hoppas att hennes avhandling ska sprida kunskapen om den här självmordsbenägenheten till läkare och annan vårdpersonal.
– Om man känner till att mordbrännare kan ha en förhöjd risk för självmordsförsök när han eller hon kommer ut från fängelse eller sjukhus kan man försöka förhindra dem genom terapi och medicinering.
Psykossjukdomar
Med hjälp av poängsystemet i den så kallade PCL-listan (Psychopathy Checklist) kan man bedöma hur starka psykopatiska drag en person har. Professor Nina Lindbergen, en av Thomsons handledare, har i enlighet med listan poängsatt personlighetsdrag hos de mordbrännare som sinnesundersökts under åren 1989–1998. Det handlar om 135 personer.
– Personlighetsdragen som poängsätts är bland annat ytlig charm, grandios självuppfattning och avsaknad av skuld eller ånger. Ju mer framträdande dragen är desto högre blir poängen. När en person kommer upp till en viss poänggräns kan man konstatera att han eller hon har mycket starka psykopatiska drag.
När Thomson jämförde de mordbrännare som endast anlagt en brand med sådana som orsakat många bränder hittade hon ingen skillnad i PCL-poängen. Däremot hade de personer som förutom mordbränder hade även andra brott i bagaget fler psykopatiska drag än dem som endast använde eld för sina kriminella handlingar.
Även den här iakttagelsen räknar Thomson med att ska komma till nytta när man planerar vården av mordbrännare.
– Olika vårdformer fungerar bättre för olika typer av mordbrännare. När man lägger upp vården kan det vara viktigt att känna till att en mordbrännare som även gjort sig skyldiga till andra brott med större sannolikhet uppvisar psykopatiska drag än en mordbrännare som helt "koncentrerar" sig på bränder.
Thomsons senaste forskning tar fasta på hur många av mordbrännarna som drabbades av en psykossjukdom i något skede efter att de genomgått den rättspsykiatriska undersökningen.
– I den här jämförelsen ingick de mordbrännare som var i åldern 15–25 när de sinnesundersöktes. Orsaken till det här urvalet är att psykossjukdomar i de flesta fall utvecklats innan man fyller 30 år. Här såg man en betydande skillnad: av mordbrännarna insjuknade 13 procent i något skede en psykossjukdom som schizofreni medan siffran i kontrollgruppen och även bland befolkningen i allmänhet är cirka 1 procent. Det finns forskning som tyder på att en benägenhet att antända bränder är ett så kallat prodromalsymtom till schizofreni. I många fall drabbas en person av ospecifika symptom redan flera år innan han eller hon insjuknar i schizofreni. Andra prodromalsymtom är till exempel humörs- och sömnstörningar och ångest.
Väckt intresse
Utgående från Thomsons resultat kan man dra slutsatsen att mordbränder är ett mångbottnat fenomen.
– Man kan säga att mordbränderna ofta endast är toppen av isberget, under ytan finns en massa symtom och diagnoser.
Eftersom Thomson med sin doktorsavhandling går in på tidigare outforskade områden har hennes arbete väckt intresse även utomlands. För ett par veckor sedan föreläste hon i Norge och om ett par veckor ska hon resa till Köpenhamn.
– Jag vill passa på att tacka min arbetsgivare och stipendiegivarna för att jag fått möjligheten att göra den här forskningen. Jag har också haft fördelen att få hjälp av en mycket bra handledare.