Grottlejonet gav pris
Ett stort lejon jagar några renar genom ett snötäckt landskap. Synen är överrumplande, men kan ha varit sann för 10 000 år sedan. Grottlejonet, som är en del av Naturhistoriska museets nyaste utställning, är konservator Ari Puolakoskis stolthet.
HELSINGFORS I maj vann Ari Puolakoski första pris för sitt grottlejon i europamästerskapet i konservering, i en serie enbart för tidigare europamästare, världsmästare och domare.
– Skinnet kommer från ett vanligt lejon. Kroppen är gjord efter ben som hittats och huvudet är utformat efter en grottlejonskalle jag beställt hit. Enligt grottmålningar som hittats i Europa hade grottlejonen ingen man, så jag fick trimma håret lite, säger Puolakoski medan han lägger några hårstrån tillrättas i djurets skägg.
Grottlejonet är en del av Naturhistoriska museets utställning som ska öppna i november. Utställningen, som visar främst förhistoriska djur, behandlar klimatförändringen och har vinnare och förlorare som tema. I uppställningen grottlejon – ren är det förvånande nog renen som är vinnaren. Den är en livskraftig art än i dag.
Att konservera djur är för Puolakoski ett sätt att bevara en del av naturen för framtiden. Ett uppstoppat djur kan hålla i hundratals år. I år har fler besökare än vanligt beskådat djuren då den regniga sommaren drivit semesterfirarna inomhus.
Borgåbon Puolakoski pendlar nästan 70 kilometer till jobbet varje dag. Också två andra av museets konservatorer bor i Borgå.
– Borgåmaffian, konstaterar han.
Kekkonens vildsvin
Puolakoski tycker bäst om att konservera hönsfåglar. Tjädrar, orrar och rapphönor står honom nära om hjärtat. Några tiotal av djuren på Naturhistoriska museets utställningar är gjorda av honom, men han är bekant med alla. Puolakoski visar en kronhjort som levt i Ingå, ensam på en ö.
– Ragnar Kreuger från YIT ville plantera ut kronhjortar i Finland. Vi fick hjorten efter att den varit alltför argsint mot öborna.
I en annan monter finns ett vildsvin president Urho Kekkonen skjutit.
Att bygga upp dioraman, bakgrunderna djuren visas upp i, hör också till konservatorernas uppgifter. En stor del av växterna i montrarna är konserverade. Vissa har besprutats med lim upplöst i vatten, medan andra behandlats med glycerin. Insekter bevaras ofta bara som torkade.
– År 2009 reste vi till Namibia för att samla material till Afrika-avdelningen. Vi kom hem med växter och 120 säckar sand.
Största delen av djuren på museet har hittats och förts dit efter att de dött i till exempel en bilkrock.
– Vi får in 500 däggdjur och fåglar per år.
Omfattande arbete
Det förekommer också att man byter djur med andra museer.
– Snart kommer en konservator från Schweiz hit för att flå några hökar.
Att konservera ett större djur kan ta månader. Först gjuter man en dödsmask av ansiktet. Sedan ska djuret flås och benen putsas. Efter det formas kroppen i lera utanpå benen. Därefter gjuts en negativmodell av lerdjuret, som blir en form som fylls med uretan. Uretanmodellen fungerar sedan som kroppen skinnet ska limmas och träs på efter att det garvats.
Varje djur erbjuder konservatorn olika utmaningar.
– Riktigt små djur är svåra att flå och då man flår fiskar och ormar lossnar fjällen lätt från skinnet.
Då Puolakoski öppnar dörren till konservatorernas korridor möts vi av en maskin som ser ut som en liten betongblandare. Inne i den torkas ett skinn som just garvats i rummet intill. En stark lukt svävar i luften i rummet och på ett bord ligger ett vargskinn någon jobbat med en stund tidigare. Puolakoski visar en maskin, som ett runt sågblad, som används till att skrapa rent skinnen.
– Skinnen ska vara så tunna att hårsäckarna nästan syns från undersidan.
Glasögon
Nästa rum är fullbelamrat med målarfärgsburkar i olika nyanser. En liten spruta är ett viktigt verktyg för konserveraren. Till exempel fåglars näbbar och fiskars skinn kan behöva en omgång färg om de tappat lystern.
I ett större rum har konservatorerna sina arbetsbord. På ett av dem står tre vita fåglar, fullstuckna med nålar. Akupunkturbehandling?
– Efter att fåglarna blivit klara fixeras fjädrarna med nålar för några dagar, så de inte börjar spreta i underliga riktningar.
Puolakoski öppnar ett skåp som innehåller många små draglådor, alla med olika djurnamn. I varje låda ligger konstgjorda men naturtrogna ögon.
– Ögonen tillverkas i glas eller plast av företag i Ryssland, Tyskland och USA. Det finns olika modeller som passar nästan varje djurart.
Puolakoskis intresse för konservering vaknade redan i samband med att han som ung följde med sin pappa på jakt.
– Konstnären Seppo Polameri lärde mig hur det går till, och som 14- eller 15-åring gjorde jag min första fågel.
Puolakoski jagar ännu och hör till Ebbo jaktlag i Borgå.
Internet hjälpmedel
Att konservera djur var en hobby tills Puolakoski fick börja på Naturhistoriska museet som lärling.
– Nu för tiden kan man göra ett yrkesprov eller studera till konservator på läroavtal. Vi har haft många läroavtalselever hos oss.
Efter sin lärlingstid började Puolakoski arbeta på naturhistoriska museet i Borgå och stannade där tills han flyttade över till det naturhistoriska museet i Helsingfors 1992.
I Finland finns det ungefär 140 konservatorer som är medlemmar i konservatorernas förbund, och antagligen en hel del människor som stoppar upp djur som en hobby.
Puolakoski berättar att yrkeskunskapen förbättrats de senaste åren.
– I gamla verk saknas rörelse. Nu försöker man ofta skapa dioraman där det händer något.
Dessutom är det lättare att kolla upp djurs utseenden och beteenden via internet.
– Tänk på bröderna Wright under 1800-talet som måste måla tavlor av djuren och sedan försöka komma ihåg hur de ska se ut. Själv har jag en hel del gamla VHS-kassetter på vilka jag spelat in naturprogram.