Ett hus, en dröm, ett liv
Huset Lilla Ljuva är feminint och romantiskt, men sådan är husets värdinna också.
LOVISA Det var vinter och kallt när Nina Wiklund tittade på torpet, som goda vännen Kati Kivilahti-Fagerudd hade tipsat henne om. Dåvarande ägarna hade tröttnat på renoveringsprojektet och huset hade varken vatten eller el, trots att det ligger i centrala Lovisa. I februari 2014 slog Nina Wiklund till. Då hade hon redan flyttat från sin "skolåda", en liten lägenhet i Arabiakvarteren i Gumtäkt i Helsingfors, och blivit Lovisabo.
– Jag har alltid haft en märklig längtan till Lovisa, trots att jag aldrig tidigare ens hade besökt staden.
Kris innebar nystart
Somliga höjde på ögonbrynen när frilansskådespelaren från Helsingfors blev lärare i Lovisa. Det var efter en period på tre år när Nina Wiklund var allvarligt sjuk som hon insåg att arbetsmarknaden är torftig för en kvinnlig skådespelare som närmar sig femtio.
– Jag vet att jag är bra, men saknade energi.
Kanske ändå inte helt. Nina lade upp en status på sin Facebooksida där hon frågade efter jobb, vad som helst och att hon dessutom är villig att flytta. Resultatet blev en massa småjobb.
– Men inget som gav jobb på lång sikt. Jag hade länge haft en dröm om att få bli en del av en arbetsgemenskap, att få höra till.
Det var då som studiekompisen från Teaterhögskolan ringde. Mia Hafrén berättade att hennes mamma, dåvarande rektorn för Lovisanejdens högstadieskola, skulle behöva en textillärare. Bildkonstundervisning kunde det också bli.
Efter två läsår i högstadiet har Nina fått tillbaka energin, och hon lyser när hon berättar om de kreativa projekten som hon och eleverna genomför.
Samma kreativitet som hon ger uttryck för i sitt eget hus, på sitt eget sätt, utan att behöva kompromissa med någon annans vilja eller önskemål.
Ingen brådska att få färdigt
Hemma hos Nina vandrar blicken nyfiket från golv till tak, från vägg till dörr. Det finns mycket att se. Huset är större än man kan tro när man ser det utifrån. Nittiofem kvadratmeter med veranda, kök, kammare, sal och badrum, och en liten trädgård.
Några steg upp för stentrappan och man står i Ninas trädgård. Huset är inramat av en stenmur och syrener, massor av syrener. Buskarna ska vara kvar men tämjas rejält. Stenarna, som kom i dagen när gården revs upp för att ge plats åt kommunalteknik, sätter Nina tillbaka i marken för att få stenbeläggningen som hon längtat så länge efter. Vänner och bekanta bär med sig fler stenar. Det nybyggda soldäcket är stort, ett extra rum när vädret tillåter.
Nina stressar inte med renoveringen. Den får ta sin tid för att allt ska bli precis som hon vill. I verandan hänger en blommig tapetvåd i gula toner. När verandan är klar kommer man att välkomnas av en varm atmosfär, av kristallkrona i taket och spetsgardiner i fönstret.
Badrumsdörren, egentligen en trist dörr från 1980-talet, har täckts med sidor ur Författningssamlingen från 1887. Samlingen är ett fynd från Lovisa gymnasiums gömmor.
– Dörren är bara tvättad, sen har jag limmat sidorna med vanligt erikeeper-lim, min bästa vän. Decoupagelim är alldeles för dyrt för så stora ytor som jag täcker in, vanligt lim passar lika bra.
Över boksidorna ringlar sig rosor, glansbilder, som Nina har limmat på boksidorna.
– Det är inte klokt vilket tjockt lager erikeeper jag limmade, dörren var alldeles vit. Man får bara ta det lugnt och invänta resultatet. Och i värsta fall bara börja om från början. Men det blev bra.
Badrummet är helt nybyggt, det första som Nina såg till att blev färdigt snabbt. Här hittar man också ett par av fynden från huset, ett gammalt handfat fanns i trädgården, och en byrå på vinden.
Skapar sin egen stil
Huset har haft många invånare under sina drygt hundra år. Nina Wiklund har träffat några av dem. Under Lovisas Historiska Hus-dagarna förra sommaren stod plötsligt en dam i trädgården och grät. Hon hade bott i huset som barn och var så glad att huset hade räddats.
– En annan besökare kom med ritningar från 1950-talet när huset byggdes om. Det är fantastiskt att få bitar av husets historia och kunna sammanfoga dem med min.
Under en lång tid ägdes huset av ett äldre par som inte hade möjlighet att ta itu med den omfattande renovering som krävdes. Taket läckte. Sommartid kunde paret bo i huset, vintertid flyttade de in i en liten etta i husets garage. Efter parets död såldes huset. De nya ägarna rev verandan och förnyade taket, innan de beslutade sig för att lämna över renoveringen till nya krafter - det vill säga till Nina.
– Om inte taket var nytt skulle jag aldrig vågat köpa huset.
Att ta över renoveringen av huset har definitivt inte varit en enkel match. Det har krävts både energi och fysisk råstyrka, för en hel del gör Nina på egen hand. Men att gräva sjuttio meter dike för att dra vatten- och avloppsrören från stamlinjen till tomtgränsen var övermäktigt. Som tur var ryckte Lovisa stads chef för vattenverket rådigt in och löste dilemmat.
– I nästan ett år lagade jag maten på en liten kokplatta, och diskade i badrummet. Vattenverkets chef Markku Paakkarinen har verkligen hjälpt mig med goda råd om hur jag ska gå till väga med praktiska frågor som gäller vatten, avlopp och elinstallationer.
Egentligen är Nina totalt ointresserad av inredning. Det som hon gör är att förverkliga den stil hon anammade redan som barn. Det ska vara kvinnligt, romantiskt och finurligt. Hon föredrar återvinning både när det gäller husets inredning och när hon får lust att skapa smycken, accessoarer och andra prylar.
Köket, ja det får man väl ändå kalla för husets hjärta med sin vedspis och sina randiga trasmattor. Från köket kommer man till salen, men den dörren är ordentligt stängd. Nina Wiklund låter oss i alla fall kika in. Här väntar nya projekt på att förverkligas.
– Jag gör inget halvhjärtat. Med det här huset och trädgården har jag jobb för minst ett år framåt.