Dödsloppet som bara lever vidare
Isle of Man TT är lite av en dinosaurie, en osannolik överlevare bland världens motorcykeltävlingar. I år dog bara en proffsförare.
Tuukka Korhonen ser förvånansvärt ung ut för sina trettiofem år.
Just nu vill han minst av allt tänka på fransmannen Franck Petricola som körde ihjäl sig under övningarna bara två dagar tidigare.
Korhonen sitter bekvämt tillbakalutad i en tältstol och suger vatten ur en sportflaska. Kring honom ligger reservdelar för motorcyklarna, och i tältets båda ändar sitter hans polare som kommit med för att se på tävlingen och för att dricka öl.
Det är onsdag morgon, och om en knapp timme ska han själv köra sitt andra lopp. Framför sig har han fyra varv på sin sexhundrakubikare, med topphastigheter på över 270 kilometer i timmen på en smal landsväg som nu är stängd för allmänheten. Största delen av de tjugo minuter långa varven tar honom bara någon centimeter från gamla stenmurar och ivriga åskådare, sextio kilometer runt ön, över berg och ner i dalar och genom små byar.
Eftersom det är en normal skumpig landsväg befinner sig motorcykeln i luften nästan lika mycket som på vägen.
Det här är Isle of Man TT, världens kanske mest unika motorcykeltävling på en av de konstigare öarna vid den engelska kusten.
Skatteparadis med egna regler
Isle of Man är ett skatteparadis med 85 000 invånare, egna lagar och egna pengar. Det finns inga hastighetsbegränsningar på de smala vägarna som ringlar kring ön utanför städerna och byarna.
Här har man inte kommit långt från tävlingens rötter. Publiken står fortfarande precis invid banan, som är ungefär densamma som i början. Här finns inga sandplaner som förhindrar skador, bara träd och stenmurar och stenbyggnader.
Minsta misstag betyder sannolikt döden, eller åtminstone allvarliga skador för förarna, något som också syns i den minst sagt dystra statistiken där 246 har fått sätta livet till sedan starten 1907.
Under det mest tragiska året dog sex proffsförare.
För två år sedan förlorade flera åskådare sina ben när en förare tappade kontrollen över motorcykeln som flög rakt igenom byggställningen där de satt. Offren var så många att personalen på öns sjukhus inte hade räckt till för ytterligare en olycka.
Tävlingen fortsatte normalt efter att tillräckligt många hade lämnat sjukhuset.
Det enda som egentligen blivit annorlunda sedan starten är hastigheterna och riskerna. När man ännu på 1970-talet hade den minsta klassen i 125 kubik, så är den nu på 600 kubik. I den största klassen på 1 200 kubik når man topphastigheter på över 300 kilometer i timmen och medelhastigheter på 190 kilometer i timmen.
Kalkylera risken
Det tar bokstavligen ett par sekunder för en motorcykel att flyga förbi de ungefär hundra meter som varje åskådare ser. Den enda varningen är ett högt vrål, följt av en motorcykel som far förbi så fort att det är svårt att hinna knäppa en bild.
För Nokiabon Tuukka Korhonen, som i år är tävlingens enda finska chaufför på två hjul, handlar det om att kalkylera riskerna.
– Det är bara dumt att köra så fort att man blir rädd. Dödsfallet vill jag inte prata om. Tänk själv hur det skulle vara att komma till jobbet dagen efter att din kollega dött, säger han medan han suger på sin dricka.
Bakom sig har han flera månaders planering och en investering på omkring 15 000 euro. Det här är hans femte tävling på ön. Han har ingen exakt uppfattning om vad det hela har kostat, men dyrt har det blivit.
– Det motsvarar väl ett egnahemshus sedan mitt första lopp 2011. När jag kommer hem så vet jag hur stor konkursen blir den här gången.
Planeringsskedet kantades av tekniska problem. Gasen var knepig och ryckig, kopplingen också. Men allt fixades i sista stund.
Årligt evenemang
Tävlingen arrangerades för första gången 1907, och har varit ett årligt evenemang sedan dess. Tidigare räknades den som en av de mest prestigefyllda tävlingarna på jorden. Fram till 1976 var den också en del av världsmästerskapen i Grand prix-racing för motorcyklar, ända tills frågetecken kring evenemangets säkerhet, med en påföljande bojkott, gjorde det till ett separat lopp.
Det speciella med det hela är att stora delar av ön saknar hastighetsbegränsningar också normalt. Mellan tävlingarna brukar banan, som körs på vanliga landsvägar, hållas öppen för allmänheten, något som skördar ytterligare liv när amatörer inte lyckas hantera sina fordon.
I år dog fyra amatörer, vilket är bra mycket mindre än under de värsta åren.
Varje år dyker frågan upp: Hur länge ska det få hålla på?
För Korhonen handlar tävlingen om en utmaning. Lite som för bergsbestigare. Varför klättrar folk upp för Mount Everest, trots att dödsrisken finns där? frågar han sig. Av precis samma orsak ska han snart sätta sig på motorcykeln.
– Det är utmaningen som är det roliga. Lite som forna tiders bergsklättring. Man har inte alls gjort den här tävlingen lättare eller mindre farlig, men det tänker jag inte så mycket på. Jag kör aldrig precis på gränsen till vad jag klarar av. Men jag ökar lite grann för varje varv.
Mitt i meningen frågar en blond ung engelska om han vill äta något.
– Något lätt bara. Jag kräks om jag äter för tungt, säger han och skrattar.
Vägarna känns inte så smala som de ser ut.
– Man tänker inte på det. Båda filerna är ju också i användning.
Lokala hjältar
Sedan 2011 har Korhonens tider blivit stegvis bättre, men han ligger ännu många steg från toppositionerna. De bästa förarna blir också lite av lokala hjältar, med stora porträtt i de lokala supermarknaderna.
Eftersom tävlingen är så lång, med fyra varv på 60 kilometer var, så kräver det inte bara uthållighet utan också koncentration. Varje raka kräver att föraren slappnar av musklerna. Dessutom måste man tänka på att andas.
– Det är lätt att sluta andas och börja klämma åt styrstången. Då blir man trött. Man måste koncentrera sig, och lite köra som i motocross och stå på pinnarna hela tävlingen på grund av hoppen, så att man inte faller. Motorcykeln är nästan hela tiden i luften.
Det är inte ens det svåraste. Det svåraste dyker upp i de snabba partierna, där man måste köra med gasen i bottnen och hakan i stången för att inte förlora för mycket tid.
– Om man kör femton kilometer i timmen fortare när man åker in i kurvan så kan man vinna fem sekunder bara på nästa raka.
Irritation och glädje
Tävlingen är populär bland befolkningen, även om det finns de som gärna vill få ett slut på den. Mest irritation väcker det att man stänger av vägarna så att de som bor innanför banan sällan kommer ut under de två veckorna tävlingarna pågår.
Oavsett vad man tycker så blir stämningen annorlunda just före, lite som lugnet före stormen. Den annars så lugna ön inväntar en invasion av öldrickande skrikande motorcykelfantaster.
Det är också en orsak till att tävlingen accepteras: de omkring sextiotusen besökarna tar med sig en massa pengar.
En av dem som väntar på tävlingen varje år är Sarah Corlett. De senaste sexton åren har hon varit frivillig funktionär tillsammans med sin pojkvän Dave Denteth, och varje år på samma ställe. Här känner de kurvan och vet vad som kommer att hända. Just här åker förarna förbi ett ställe där stenmurens stenar sticker ut lite, precis där det går som fortast.
– En chaufför slog huvudet i en utstickande sten. Han hamnade i trädet där framför oss. De måste såga ner honom.
I år lyckades David få arrangörerna att sätta en fanervägg på muren.
– Det har redan räddat ett liv. Du ser där, en motorcykel med sidovagn slog i väggen. Utan fanerväggen hade det gått illa.
För några år sedan slog en motorcykel emot trädet, precis där Sarah normalt brukar stå. Just den morgonen kände hon inte för att dyka upp.
– Jag vet inte vad som hände, men jag ville bara stanna hemma den morgonen. Chauffören landade på åkern bakom och dog senare. Efter det har jag stått bakom trädet. Jag återvände också senare för att ta bort klängväxten som kvävde trädet. Som en sorts tack.
Hur gick det sedan?
Efter tävlingen sitter en besviken Tuukka Korhonen och dricker öl i sitt tält. Det gick inte alls bra, men nästa start är i morgon. En ny chans, i en ny klass.
– Jag avbröt loppet på tredje varvet för det kändes inte alls bra. När jag försökte köra fortare så var det lite som att tänka på hur man ska gå. Jag vill inte ta risker om jag bara tävlar om trettionde eller fyrtionde position.
Av de tre starterna gick det bäst i lightweight-klassen där han slutade på trettonde plats trots motorproblem.
– Den orkade inte dra på sexans växel. Men det gick bra, jag kom under tjugo minuter på ett varv. På sista varvet körde jag för fullt och bara njöt.
Att det blir något nästa år på Isle of Man verkar osannolikt. I så fall måste det vara som förare i ett ordentligt team.
– Jag vill inte köra om jag måste sköta också motorcykeln själv. Jag vill fokusera på körandet och låta andra sköta det mekaniska.