Ior Bocks släktsaga lever vidare
För trettio år sedan började några entusiaster gräva fram Lemminkäinens tempel i Gumbostrand. Mot alla odds lever historien envist vidare.
SIBBO Det kunde ha varit slutet på historien om Lemminkäinens tempel när Ior Bock knivhöggs till döds i sitt Munksnäshem i oktober 2010.
Av någon orsak valde hans personliga assistent, en indier, att sticka kniven i sin egen guru.
Det var inte första gången som Bock (eller Bror Holger Svedlin som han ursprungligen hette) fick en kniv i sig. I slutet av 1990-talet krävde en desperat och drogpåverkad bekant att få stiga in. Väl innanför dörren stötte han kniven fyra gånger i Iors rygg. Dådet lämnade Bock förlamad och i behov av assistent.
Mordet var en händelse som i sin absurditet tävlade i samma liga som det mesta andra kring den mytomspunna Bock.
Gärningsmannens sinnesundersökning pågick i månader inför rättegången. Rättspsykiatrikerna ansåg till sist att han hade återställts lämpligt till rättegången och att han inte var i behov av tvångsvård.
Därför försattes han på fri fot av tingsrätten.
Sedan utvisades han till Indien.
Rykten i trakten
Spola framåt fem år, till juni i år, och några mystiska män rör sig i Gumbostrand. Invånarna i närheten noterar saken. De märker att männen håller på att tömma den nu vattenfyllda grottan.
Det ryktas om att några galna polacker jobbar där.
Någon annan är säker på att det är finländare.
Säkert är att de pumpat vatten från grottan som figurerade mycket i offentligheten under 1980- och 1990-talen. När nyhetsdrevet var som hetast hade amatörarkeologerna tv-kamerorna på sig, medan tidningsjournalisterna skrev spaltmeter om det mytologiska templet. Journalisterna var ivriga att skriva om grottan som Ior Bock och hans efterföljare lät gräva fram, om grottan där Bock och efterföljarna väntade sig hitta den finska mytologins Lemminkäinens tempel.
Bock var en man som kunde övertyga. Det gick så långt att Lemminkäinen Oy ställde upp som sponsor. Det kostade jättelika summor att tömma grottan från sten och slam, något som också slutligen drabbade Ior Bock själv i form av jättelika skulder.
Sponsorskapet och pengarna tog slut när det kom fram att Bock och hans gäng gillade att röka marijuana. När allt kom omkring ville företaget ogärna associeras med ett gäng brajrökande hippies.
Särskilt inte när en av dem dömdes för att sälja drogerna.
I slutet av 1990-talet hade man ändå lyckats gräva ut femtio meter av den jättelika grottan och man sade sig ha hittat trapporna ner till metalldörren.
Man var så nära. Men här tog det slut.
Två holländare
Igen 2015. En regnig junimorgon sitter två holländare utanför sin lilla hyrstuga i Sibbo. Båda stoltserar långa hår, den ena röker på en rullad cigarrett som slocknar med jämna mellanrum när han svävar ut i långa sidospår om språk och släktled. Bocksagan.
Det är, visar det sig, dessa två som väckt uppmärksamhet vid grottan. Plus åtminstone en Sibbobo som ogärna vill figurera i offentligheten.
De försökte aldrig dölja sina spår, de visade sig bara vara lite svåra att hitta.
Männen heter Appi Borgen och Michel Merle och har tagit sig till Finland för att samla ihop Bocksagan till en lättbegriplig helhet. Därför måste de också tömma grottan igen.
– Vi vill att alla ska kunna ta berättelsen till sig. Det är svårt, för det är något man inte ens lär sig på tjugo år, säger Merle.
Männen är Ior Bocks gamla bekanta och båda var med från början, när man började utgrävningarna. De har kommit till Finland med ett specifikt uppdrag: för att se till att historien om Lemminkäinens tempel inte dör.
– Äsch. Utgrävningarna tog slut när vi rökte på lite. Vi är ju den typens människor, säger Merle.
Sagan de för fram är Bocksagan, historien om varifrån vi alla kommit, om urmänniskan. Om våra egna Adam och Eva, våra helt egna urfäder. Om hur det finska språket är grunden till alla andra språk.
Templet, som historien också berättar om, det finns där. Det är männen övertygade om. Det gäller bara att gräva lite till.
– Vi tror inte. Det handlar inte om tro. Vi förstår.
Fester och familjesagor
Ior Bock brukade sitta i sin lägenhet i Helsingfors nästan dold av en tät marijuanadimma. Naken i lotusställning, stilla predikandes om språket och Bocksagan för de som ville lyssna.
Det gjorde han ända till sin död.
Hans fester på sommarstället i Gumbostrand var legendomspunna händelser redan på 1960-talet. Vem som helst var välkommen till tillställningarna som lämnade spår av använda kondomer och tomma spritflaskor.
Den enda nyktra, sägs det, var Ior själv.
På Goa, där han brukade tillbringa vintrarna, samlade sig ett jättegäng för den karismatiska guruns femtioårsfest. Till sist måste polisen bryta upp gänget.
Bock berättade gärna. Om hur ord formas, och vad deras ursprungsbetydelse är. Om hur han föredrog att dricka sin egen sperma genom att blanda den i yoghurt.
Bocksagan är en lång historia. Mycket lång. Men i all korthet handlar den om hur man inom den Bockska släkten fört en historia från generation till generation. Det hela började med våra urfäder för tusentals år sedan, och ledde till kyrkans intåg i Finland på 1000-talet. Berättelsen kom så småningom till Ior Bock som till sist berättade den för sina efterföljare, däribland Borgen och Merle.
I historien finns berättelsen om hur Lemminkäinens tempel fylldes igen av hedningarna i mitten av 900-talet för att skydda det från kyrkan.
Eller så säger Bock i alla fall. I verkligheten ska han, enligt ett reportage av Magnus Londen från 2004, ha varit ett adoptivbarn som så småningom hamnade på ett barnhem. Ett svårt barn med vild fantasi.
Men för de här två männen är Bocksagan sann.
– Templet ger svar på varifrån människan härstammar. Det finns många svar också i det talade språket, särskilt här i Nyland. Det är bara att lyssna, säger Merle.
De två männen är medvetna om hur galna de verkar. Ibland avbryter Borgen Merle på holländska. Det är, förklarar han, medieträning.
– Jag vet hur det låter när man talar om sperma och incest. Vi har erfarenhet av att porträtteras som ganska galna i media, förklarar Borgen.
Vetenskapliga bevis
Det vet hur konstig hela berättelsen är. Bland annat talade Ior Bock om hur sjökaptenen Knut Victor Boxström (1860-1942) får en son och två döttrar. Av diverse omständigheter såg sig Knut nödgad att befrukta sin egen dotter när han var 81 år gammal.
Frukten av deras incest blev en dotter, Rhea Svedlin, som födde Ior i hemlighet den 17 januari 1942. Enligt Bocksagan är hans mamma således också hans syster och hans morfar hans pappa.
För att dölja saken adopterade Rhea Ior tillsammans med sin äkta man Bertel Svedlin, Iors riktiga adoptivpappa som dog när Ior var åtta år. Händelsen ledde så småningom till att han hamnade på barnhem.
- Ior Bock föddes som Bror Holger Svedlin den 17 januari 1942. Mördades i oktober 2010.
- Han blev tidigt känd som både teatermänniska och guide på Sveaborg. Har också uppträtt i en reklam.
- I mitten av 1980-talet började Bock berätta myter som hade gemensamma drag med den finska och nordiska mytologin, och som enligt Bock hade varit muntlig tradition i hans släkt.
- 1987 började Bock med utgrävningar på sin tomt i Gumbostrand med avsikt att leta efter Lemminkäinens tempel i en klippa.
Ior hävdade att hans mamma (eller alltså syster) besökte barnhemmet två timmar per dag i flera års tid. Hon använde dagarna och timmarna för att berätta släktsagan. Hur Lemminkäinens tempel faktiskt finns på markerna som styvpappan Svedlin köpte, och som Ior senare ärvde och där han arrangerade sina fester.
Merle och Borgen är övertygade om att berättelsen är sann. Och de är inte ensamma. Det finns en hel grupp människor på olika håll i världen som fortfarande ser till att Bocksagan och berättelsen om Lemminkäinens tempel överlever.
– När vi började på 1980-talet fanns inga vetenskapliga bevis. Numera har det framkommit fakta som stödjer sagan, bland annat om urmänniskan och varifrån vi alla kommer. Det är inte så enkelt som att vi alla härstammar från Afrika, säger Borgen.
Nu har de tagit sig till Gumbostrand i Sibbo för att tömma grottan på vatten. Projektet är halvvägs, och verkar stanna där. När de började låg vattenytan nästan två meter ovanför ingången. Nu ligger den just ovanför ingången till de lägre nivåerna.
Meningen den här gången är att skriva ner berättelsen på ett förståeligt vis tillsammans med vettiga bilder. Skrivjobbet tar uppskattningsvis hela vintern, och nästa sommar ska de två männen hålla någon form av evenemang för att publicera resultatet.
– Vi återkommer till Finland när jobbet är klart.
Naturlig grotta
Det är så kallt i grottan att andedräkten sprider sig som ånga. Det luktar lera. Vatten droppar envist ner i den bruna ytan. Mörkret blir kompakt nedanför ingången, och det tar en stund innan ögonen vänjer sig.
Merle gestikulerar. Runtom finns berggrunden på tre meters höjd. Hålet var fyllt av lera och stenar när man började gräva, något männen förväntar sig hitta mera av innan templet avslöjar sig.
– Det är en naturlig grotta som hedningarna fyllde igen. Det skulle kosta för mycket att gräva ut resten. Det är ett projekt för nästa generation. Jag skulle säga att vi blev 95 procent klara.
De två männen verkar inte alldeles överväldigade över att stå i närheten av templet som de letat efter i över tjugo år.
– Mest är jag väl lite rädd för om grottan alls håller ihop, säger Borgen och sneglar mot taket.
Merle pekar mot vattenytan och väggen som ligger ungefär tjugo meter borta i mörkret.
– Där under vattenytan fortsätter grottan lika mycket till. Därunder finns templet.
Vad männen exakt väntar sig hitta i templet förblir oklart. Men det handlar om fertilitet. Här gjorde man barn.
– Alla kulturer har sina sätt. I dag har vi monogami och giftermål. Då hade man templet, där kvinnan valde sina män. Européer har tre urfäder och många urmödrar, och de härstammar härifrån.
Appi Borgen suckar igen. Han inser åter hur galet det hela låter.
– Oavsett vad man tycker så finns det ett stycke fakta som är sann: det finns en story och den är mycket intressant. Den är omfattande, och pusselbitarna faller på plats när man börjar granska. Den är inte för alla, men vissa tror. Andra inte.
Vill du veta mera? Journalisten Magnus Londén har skrivit ett längre personporträtt på Ior Bock.