Global bidöd oroar odlaren
Ingen vet ännu vad som orsakar massdöden av bin och andra pollinerare världen runt. Men Finland tillåter som enda land i Europa den kemikalie som på sistone pekats ut som medskyldig.
BORGÅ Det är Albert Einstein som felaktigt tillskrivs citatet: "Utan bin skulle människan inte ha mera än fyra år kvar."
Citatet, som egentligen tros härstamma från författaren Maurice Maeterlinck i The Life of the Bee från 1901, ligger ändå inte långt från sanningen: en tredjedel av all vår mat kommer till tack vare pollinerare.
Utan dem skulle butikshyllorna vara bra mycket tråkigare. Inga grönsaker, inga frukter, inga bär, inga matoljor.
Som en indirekt effekt skulle köttdiskens utbud vara minst sagt enahanda.
Experter och biodlare i Nordamerika började därför bli oroliga när bisamhällen och vilda pollinerare började dö ut i allt större skala för cirka tio år sedan. Visserligen kunde ett begränsat antal bisamhällen dö ut tidigare, särskilt vintertid, men nu började samma sak dessutom hända vilda pollinerare.
Bina dog, som det beskrivits, i bibliska proportioner. Mest oroväckande var att bisamhällena började dö ut också sommartid.
Och värre blev det.
Snart började fenomenet synas i Europa.
I södra Tyskland dog åttio procent av de odlade bina under ett år. I Sverige dog en fjärdedel av alla bisamhällen 2010 och i Nordamerika slogs över fyrtio procent av bisamhällena ut förra året.
I Sichuanprovinsen i Kina är bina redan försvunna. Där pollinerar människor fruktträden med pensel för att alls få någon skörd.
I Borgå, inte långt från centrum, surrar det däremot friskt kring två av Jouko Vesterinens bisamhällen. En stadig ström pigga bin flyger in och ut ur kupan. Det låter som om det blåste i kupan när de torkar sin skörd.
Vesterinen har följt med bidöden med en viss oro. Själv har han inte råkat ut för något större bortfall, förutom av naturliga orsaker då kölden överraskande slog till efter en varm höst och tog med sig en tredjedel av hans bin.
– Finland har klarat sig undan problemen hittills. Men det är väl bara en fråga om tid. Jag blir verkligt orolig när vi ser konkreta följder också här.
Flera förklaringar
Fenomenet fick namnet colony collapse disorder (en kollaps av bisamhällena) 2006, samma år som man också i Europa började märka av fenomenet.
I Italien, Holland, Frankrike och Tyskland var skadorna störst, medan vi i Finland tills vidare har besparats de värsta problemen.
Ingen vet vad fenomenet beror på, men ibland har man pekat på amerikansk yngelröta, en bakteriesjukdom som dödar bin i utvecklingsstadiet.
Varroakvalster och associerade virus har sannolikt också bidragit till bidöden. Kvalstret Varroa destructor spred sig till USA troligen från Sydamerika i slutet av 1980-talet, och hittas också i Finland.
Så småningom fäste forskarna blicken på kemikaliegruppen neonikotinoider, en nikotinbaserad kemikaliegrupp som använts i bekämpningsmedel sedan mitten av 1990-talet.
Allmänt tror man att neonikotinoider gör att bina förlorar orienteringsförmågan och inte hittar hem till kupan.
Frankrike var ett av de länder som talade för att man skulle förbjuda kemikalierna i Europa, vilket också blev resultatet för knappt två år sedan. Då förbjöds neonikotinoider för en tvåårsperiod.
I Finland talade Jord- och skogsbruksministeriet däremot emot förbudet, och man fick som enda land inom EU tillstånd att använda neonikotinoider, med hänvisning till vårt nordliga läge. Förbudet är delvis i kraft här men odlare kan få tillstånd att använda kemikalierna. Det betyder att mängderna minskat, men inte mycket.
Snälla bin
Honungsbina sticker inte, intygar Jouko Vesterinen, men man ska inte ställa sig i vägen, just där de är vana vid att flyga. Då kan de trassla in sig i håret och bli aggressiva.
Vesterinen är numera pensionerad, men hade som mest tvåhundra bikupor. Nu ligger antalet på femtio, fördelat över ett antal ställen på orten.
– Inte kan man ju bara lata sig.
Kuporna ger ett välkommet tillskott till pensionen: ungefär femtio kilo honung, vilket betyder ett par tusen euro.
Trots avsaknaden av problem i Finland talar Vesterinen, med risk för att få ortens rybs- och rapsodlare på halsen, för ett totalförbud mot neonikotinoider. Han är särskilt oroad över att ämnena stannar i marken och ackumuleras.
– Kemikalierna är länge aktiva under jorden. Efter några år är risken att mängderna ökar. Klart är ju att de inte är bra för honungsbin, och särskilt inte för vilda pollinerare.
Dålig finsk forskning
I Finland var det Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi MTT och Livsmedelssäkerhetsverket Evira som fick i uppgift att forska i saken.
I en mellanrapport från september 2014 konstaterar forskarna att neonikotinoiderna inte påverkat bisamhällenas övervintring. I Sverige påpekar Jordbruksverket också att kemikalierna kan skada bin, men att de inte tillhör huvudorsakerna till massdöd av bin.
Det är en sanning med modifikation, om man frågar Ingemar Fries som varit delaktig i ett svenskt forskarteam som nyligen publicerade de senaste resultaten om neonikotinoider och pollinerare i tidskriften Nature.
Fries är kritisk till det finska undantagstillståndet eftersom man enligt honom inte gjort några riktiga experiment under försökstiden.
– Det finns inga finska undersökningar som man kan fästa avseende vid. Det finns någon rapport, men inga kontrollerade försök som våra, säger Fries.
Han beskriver sin forskargrupps resultat som spektakulära. Kemikalierna visade sig lyckligtvis inte vara så farliga för odlade bin som man väntat sig. Anledningen är sannolikt att bisamhällena är så stora med många individer att det är svårt att dokumentera mindre förändringar eller skador.
Allvarliga följder
Däremot är de "katastrofala", som han uttrycker det, för vilda bin och humlor.
– Effekterna är dramatiska. Det är svårt att ge en helhetsbedömning av hur allvarligt läget är, men indikationerna är elakartade, säger Fries.
Det är oerhört oroväckande med tanke på att en argentinsk forskargrupp har påvisat att skador på de vilda pollinerarna har ännu allvarligare konsekvenser än skador på honungsbin.
Allt pekar till exempel på att tre fjärdedelar av jordens viktigaste grödor är beroende av vilda bin och humlor.
Det är inte bara pollinerare som lider, utan också andra jordlevande organismer som är beroende av växterna. Preparaten är, menar Fries, farliga på flera plan i ett ekosystem.
Okritiskt i Finland
I Finland har man ändå inte något ont att säga om neonikotinoider, inte ens på Finlands biodlares förbund där biodlingsrådgivare Ari Seppälä accepterar att man använder dem. Han hänvisar till metoden att sätta frön som gör att kemikalierna inte sprids med vinden.
Han är övertygad om att kemikalierna inte är farliga om de används på det sättet.
– Dessutom orsakar majsfält de största problemen, och vi har inte majs i Finland, säger Seppälä.
Mycket färre bisamhällen dog i Finland vintern 2013–2014 jämfört med vintern 2012. I Finlands biodlares förbunds tidning pekar Seppälä på de milda vintrarna som orsak och att användningen av neonikotinoider inte har haft någon inverkan.
Förbundets forskningsansvariga Tuula Lehtonen är en av få som forskar i bidöden i Finland . Också hon säger att problemen uppstår när man använder andra metoder för att så frö än man använder i Finland.
Ingemar Fries beskriver det som "rena nyset".
– Neonikotinoider är ljuskänsliga, vilket betyder att de bryts ner i solljus. När de grävs ner så kan de vara aktiva i månader och år och har en långtidsverkan där de sprider sina negativa effekter i ekosystemet.
Värt miljoner
Tuula Lehtonen bekräftar att bidöd också förekommer i Finland, men hon påpekar att situationen inte är alarmerande. Som mest har omkring femton procent av bisamhällena dött.
Däremot har hon märkt samma sak som Fries forskarteam: humlor och vilda bin tar avsevärt mera skada.
– Därför är det oroväckande att vi inte alls forskar i effekterna på vilda pollinerare i Finland.
På en direkt fråga om kemikaliegruppen borde förbjudas svarar Lehtonen att det är en komplicerad fråga.
– Jag är nöjd över att man inte får använda dåliga såmaskiner. Men det är inte bra att naturliga pollinerare tar skada. Utan dem skulle skörden minska avsevärt. Det går inte ens att föreställa sig en värld utan vilda bin och humlor.
Lehtonens uttalande är lite av en underdrift. Pollinerare inte bara ger oss mat. De har också ett stort ekonomiskt värde.
I Finland beräknas värdet på den skörd som är beroende av honungsbinas pollinering ligga på 18,3 miljoner euro, och på hela 60 miljoner om man inkluderar vilda bär och det som folk odlar hemma.
I USA ligger den förstnämnda summan på 15 miljarder dollar.
Och då räknar man inte ens med vilda pollinerare.
Viktiga för odlare
Lehtonen tror att en del av beslutet att tillåta neonikotinoider i Finland grundar sig på påtryckning från livsmedelsindustrin
– Produktionen av rybs och raps är värd mycket pengar. Men å andra sidan skulle det inte heller vara bra för pollinerarna om produktionen av dessa snabbt minskade eftersom de är beroende av dem.
Det finns inga tydliga signaler för att förbudet skulle ha haft någon slags effekt i Europa, även om det verkar som om färre bisamhällen har dött sedan förbudet infördes. Siffrorna är ännu ofullständiga, men i Österrike dog flest bin, det vill säga dödligheten bland bisamhällena var 28 procent.
Ingemar Fries skulle heller inte förbjuda kemikalierna. Det finns i stället applikationssätt där de bryts ner fortare. Han tror också att bidöden beror på en kombination av sjukdomar, kemikalier och kvalster.
Att människan skulle dö ut utan pollinerarna, som citatet låter påskina, är också trams, menar han. Men läget är allvarligt. Mycket allvarligt.
– Vi överlever utan dem. Men världen och vår föda skulle se bra mycket annorlunda ut, säger Fries.