Individuell vård i Majbergets vårdhem
Nya vindar blåser inom äldreomsorgen. Kulturella inslag spelar en viktig roll när de äldre ska aktiveras.
BORGÅ Vid årsskiftet blir det tomt i Ebbo ålderdomshem när klienterna flyttar till servicehuset i Majberget. I det nya vårdhemmet ska invånarna bo i en hemtrevlig och trivsam miljö. Men också vårdfilosofin är ny. Vården av äldre genomgår en revolution, säger arbetsmiljöcoachen Anna Pylkkänen. Enligt henne har vi ännu inte förstått vilken förändring samhället kommer att genomgå när befolkningen blir äldre.
Alltfler ska bo hemma. Men de som tillbringar sin ålderdom på en institution ska inte vara föremål för vård, utan delaktiga i en gemenskap. I Ebbo ålderdomshem har man redan tagit de första trevande stegen mot en ny och aktivare vårdfilosofi, säger Katarina Gustafsson, ansvarig vårdare på Ebbohemmet.
– Vardagen ska inte vara en väntan på måltider och olika åtgärder. Dagsrutinerna behöver inte vara samma för alla. Vården ska vara mer individuell än i dag.
Kultur inspirerar till samtal
Under vintern deltog fyra av ålderdomshemmets anställda i en 180 timmar lång utbildning, vars mål är att utnyttja skapande och kulturella arbetsredskap i vårdarbetets vardag. Utbildningen är skräddarsydd som ett samarbete mellan Borgå stad och yrkesskolan Edupoli. Tjugo närvårdare från stadens olika enheter har gått utbildningen, och den kommer att få en fortsättning.
Utbildningen har inspirerat närvårdare Hanna Aaltonen till nya aktiviteter tillsammans med de boende. Bland annat har dörrarna försetts med namnskyltar och fotografier. Det gör det lättare för demenssjuka att hitta till sitt eget rum. Privata fotoalbum ger upphov till samtal, och aktiverar minnet. Tavlorna på korridorernas väggar utgör en konstutställning som de boende kan bekanta sig med tillsammans med personal och anhöriga.
– Det är små saker som har stor betydelse. Samtal föds, och händelser som man glömt bort återkommer i minnet.
I kaféet, som personalen ställer i ordning en gång i månaden, bjuds invånarna på kaffe och bakverk och underhålls av pianomusik. Dans och olika temadagar är andra sätt att göra vardagen intressantare.
Mer delaktighet
I Finland är vi bra på att vårda. Nu vill man göra de äldre delaktiga i sin egen vardag, inte enbart vara mottagare för olika aktiviteter.
– Vi vill lära känna våra invånare. Vad har de jobbat med, vad har de för intressen? De anhöriga aktiveras också i uppgiften att ge de äldre en meningsfull ålderdom, säger Katarina Gustafsson.
Rigida besökstider finns inte längre. Anhöriga och vänner är välkomna när som helst och får gärna göra utflykter med sina närstående
– Vill man sova lite längre på morgonen ska det vara tillåtet. Alla behöver inte göra samma sak på samma gång, säger Hanna Aaltonen.
I matsalen sitter några äldre damer och herrar med tidningen uppslagen eller med ett handarbete i famnen. Somliga försöker hålla liv i ett samtal med bordsgrannen. Medelåldern här är kring nittio, och en majoritet är kvinnor. Nittiosexåriga Ester Tusberg längtar efter pratsällskap. I den åldern har många vänner och anhöriga redan gått bort.
– Jag känner mig ofta ensam, men trivs ganska bra här. Det är tråkigt att mina händer inte klarar av att handarbeta längre.
Pensionerade blomsterhandlaren Ester Tusberg har tagit till sin uppgift att sköta om växterna.
Nittioåriga Doris Lökfors gjorde sin yrkeskarriär på Borgåbladets annonsavdelning, och som korrekturläsare. Tagen sitter i och hon påpekar att hon då och då hittar förargliga i fel i tidningen.
Hanna Aaltonen föreslår att damerna ska följa med en bit bort i korridoren för att bekanta sig med månadens utställning. Den har temat sommar, och personalen har plockat med sig somriga föremål hemifrån. En sliten brygga, en randig trasmatta och en bit tallsåpa väcker minnen till liv.
– Vi tvättade alltid våra mattor på en berghäll, säger Doris Lökfors.
– Titta, klädnypor i trä, inte i plast som nu för tiden, säger Ester Tusberg.
Stig Lindström, som pendlar mellan hemmet i centrala Borgå och vårdhemmet i Ebbo, har inte riktigt funnit sig tillrätta på avdelningen. Hans rum är stort men opersonligt, och saknar privata föremål och möbler. Helst skulle han vara hemma och sköta om sin trädgård.
– Här finns ingenting att göra. Jag bara äter och sover, och tiden blir hemskt långsam. Maten är bra, det är inget fel på rummet och personalen är hygglig. Men jag vill vara i mitt eget hem.
I ett annat rum i samma korridor bor sedan några Märtha Kjällman. Hon längtar inte bort.
– Hemma skulle jag känna mig alldeles förfärligt ensam. Här finns det alltid någon att prata med.
Sjukskötare Eva Palmén säger att vården har blivit mänskligare, att man utgår från de äldres behov. Arbetskamraterna och närvårdarna Jenna Grönholm och Sari Pekkala instämmer.
– Att aktivera de äldre med hjälp av kulturella inslag är bra, men på vår avdelning tycker de boende bäst om att sjunga och lyssna på musik, och sitta i gungan ute i trädgården.
Ställa frågor hellre än ge svaren
– Nu för tiden för vi vårdsamtal tillsammans med klienten och de anhöriga. Vi vill inte bestämma vilken omsorg som behövs, utan vill veta vilka önskemål klienten själv har och hur anhöriga på bästa sätt kan delta i deras liv och vardag. Men situationen är ny, vi är mer vana vid att ge svar än att ställa frågor.
Anna Pylkkänen, initiativtagare till Proud Age-rörelsen, anlitas av Borgå stad som sakkunnig när de anställda på Ebbo ålderdomshem ska slå in på en ny kurs i vårdarbetet. Tidpunkten för förändringsarbetet är perfekt, säger hon, eftersom den fysiska flytten stöder attitydförändringen.
– Äldreboendet ska inte vara en hemlik miljö, det ska vara ett hem. Invånarna ska fortsätta att vara betydelsefulla personer i den gemenskap de lever i.
Hon målar upp en plats med en familjär stämning. I stället för att fokusera på sjukdomar och vad de äldre inte kan göra ska man jobba utifrån vad som är möjligt.
– Jag har ett fint exempel från Ebbo, där det en dag kom en last blöjor som de anställda började vika och lägga in i skåpen. En äldre dam erbjöd sin hjälp och arbetade sedan snabbt och effektivt. Hennes glädje över att kunna vara till nytta var stor.
Det finns inga färdiga svar eller modeller för hur vården ska utföras för att skapa en meningsfull gemenskap, säger Anna Pylkkönen.
– Alltför ofta utgår vi i från att vi vet vad de äldre vill ha. Arbetet utgår från personalen. Man måste våga ifrågasätta nuvarande arbetssätt, och hitta på egna lösningar för hur livskvaliteten kan förbättras för invånarna på vårdhemmen.