Arbetarbyn som försvann
De sista spåren av bostadsområdet i Sköldvik försvann i år när det gamla köpcentret revs. Men från 1960-talet fram till millennieskiftet bodde kring 500 personer i den lilla byn alldeles invid industriområdet. Man hade butik, post, frisör, bar och till och med en liten övertryckshall för tennis.
BORGÅ –Jaa-a, vad miljön har förändrats.
Leif Andersson blickar ut över ökenlandskapet strax sydost om Nyby i Sköldvik. När han bodde med sin familj i området under åren 1974–1989 var det trädbevuxet och de gråa trevåningshusen reste sig på bergssluttningarna. Nu är husen rivna, träden fällda och berget bortsprängt och Andersson har lite svårt att orientera sig i den flacka terrängen.
– Köpcentret som var områdets hjärta låg ungefär i den där sandgropen, säger han och pekar.
– De där rostiga metallrören kan kanske härstamma från köpcentret. Bostadshusen revs redan 2003 men köpcentret stod kvar länge. Det har jämnats med marken alldeles nyligen.
Orsaken till att bostadsområdet tömdes var att Neste behövde marken för en ny dieselanläggning, och i dag pågår arbete med att förbereda området för fler investeringar.
Andersson fortsätter att titta omkring sig.
– Bostadshusen vid Myllykuja låg där mellan dieselanläggningens gråfärgade ugn och den gröna kolonnen. Rinnetie låg i närheten av platsen där AGA nu bygger sin vätgasanläggning. Och ungefär här där vi står nu låg övertryckshallen och en rink.
Säkerhetschefen
Det är nu dags att resa bakåt i tiden och höra hur tidigare invånare och anställda minns sina liv på bostadsområdet. Eftersom Leif Andersson kom att arbeta för Neste i hela 45 år och två veckor får han ta till orda först. Han blev anställd på Neste 1965, och det var i samband med att han blev befordrad som familjen flyttade till bostadsområdet.
– Jag arbetade först på den mekaniska verkstaden och fungerade som brandman på deltid. Men 1968 blev jag heltidsbrandman och 1974 brandmästare. På den tiden måste befälet bo på området så jag, min fru Brita och barnen Jim och Maria flyttade till Sköldvik från Vårberga. Det var en stor omställning för barnen men de anpassade sig snabbt. Maria gick i den finska skolan i Nyby medan Jim gick i Kvarnbacken.
Andersson säger att familjen trivdes i området. Naturen var nära och det fanns service som butik, postbank, frisör och lunchkrog.
– Samhörighetskänslan var stark bland dem som bodde på området. Alla var anställda hos Neste eller Pekema och arbetade i brandkåren eller var produktions- eller underhållspersonal. Arbetarna som byggde anläggningarna bodde till stora delar i Indianbyn eller i kojor och kyffen ute i skogen.
Om Indianbyn som uppstod 1964 finns många historier. Byn bestod av baracker och under den första tiden var arbetarna hänvisade till sovsalar där över tio män kunde dela rum. Problem relaterade till alkohol och slagsmål var utbredda och finkan på den lokala polisstationen, som fungerade under åren 1964–69, var i flitig användning. När man började bygga Pekemas anläggningar 1969 konstaterade ledningen att boendet var undermåligt, och arbetarna fick egna rum och ordentliga tvättmöjligheter.
Leif Andersson säger att invånarna i Indianbyn oftast höll sig för sig själva och inte syntes till på bostadsområdet. Men parallellt med de kemiska processerna på raffinaderiet körde man i skogen kring Indianbyn helt egna "processer". Hembränningen kunde ibland bli fall för brandkåren.
– Det var en sommarlördag, tror det var 1974 eller -75, som jag såg ett svampformat rökmoln som steg upp från skogen åt Kullohållet. Jag tog fram radiotelefonen och sade att "pojkar, nu åker vi på utryckning". I skogen hittade vi resterna av en destillator och det luktade mäsk överallt. Men kockarna såg vi inte till.
Systemet med att nyckelpersonalen måste vara bosatt i Sköldvik luckrades upp så småningom och 1989 kunde familjen Andersson flytta till Huktis. Men Leif Anderssons karriär på Neste fortsatte. Han fungerade bland annat som arbetarskyddschef och säkerhetschef för raffinaderiet. 2003 blev han säkerhetschef för byggandet av diesellinjen som byggdes på det tidigare bostadsområdet.
– Vår målsättning var att göra bygget till det säkraste i den storleksklassen i Finland. Och statistiken visar att vi lyckades.
Leif Andersson gick i pension som arbets- och brandsäkerhetsdirektör för Nestekoncernen 2010.
Postfunktionären
Lisbeth Westerlund arbetade på Postbanken i Sköldvik åren 1972 till 1986.
– Det var liv och rörelse på området när familjerna flyttade dit för att bo och arbeta. Många av barnen hörde till Postbankens guldgrisklubb och det var trevligt att se hur de växte upp under åren, säger hon.
Bostadsområdet, vars första trevåningshus stod klara till julen 1964, minns Westerlund som en trivsam plats.
– Visst fanns det ännu när jag började original som bodde i skogarna. Efter att byggnadsarbetet var klart stannade en del arbetare kvar eftersom de inte hade någonstans att ta vägen. En del utförde ströjobb åt Nestes underleverantörer medan andra var i så dåligt skick att de bara existerade. Ofta när det var pensionsdag åkte de taxi och nästa dag var pengarna slut. Men de var alla snälla gubbar.
Postbanken skötte även löneutbetalningen till arbetarna och på den tiden var det kontanter som gällde.
– Vi hade ett bra kassaskåp och det fick vara i fred från tjuvar. När lönen skulle betalas ut fick vi en avlång lapp med ett klistermärke där det stod vad som skulle betalas. Den här lappen limmades in i löntagarens bankbok. Det känns väldigt stenålders jämfört med nuläget.
Informationschefen
Pekka Vennonens karriär på Neste började på dotterbolaget Pekema 1972. Han fungerade som informatör och informationschef på olika avdelningar inom Neste fram till pensionen 2009.
Vennonen berättar att det i början av 70-talet rådde stor brist på arbetskraft och att bland annat han själv reste runt i landet för att rekrytera.
– Största delen av arbetarna i Sköldvik kom ju inte från Borgå utan vi åkte till exempel till arbetskraftsdistrikten i Joensuu eller Rovaniemi för att berätta om företaget. Vi hade med oss den tidens datorutrustning, en Kodak Carousel-diaprojektor, och vi visade vilka jobb som stod till buds och hurdana bostäder som kunde erbjudas. Lönen som Neste betalade och anställningsförmånerna var verkliga dragplåster på den tiden.
Neste erbjöd alla anställda en bostad, om inte på bostadsområdet i Sköldvik så i Gammelbacka eller Vårberga. I dag låter det väldigt främmande att en arbetsgivare skulle ordna bostäder åt sina anställda men Vennonen säger att Nestes beredvillighet var en del av vd:n Uolevi Raades personalpolitik.
– Han byggde upp en struktur som stödde arbetarnas välbefinnande. Nestepersonalen fick till exempel företagshälsovård i ett tidigt skede. Företaget ägde ett rekreationsområdet Piskeri med stugor på Emsalö, och Kokonhallen var ett samarbetsprojekt mellan Borgå Landskommun och Neste. Men under Fortumtiden och Mikael Lilius ledning sålde man bort all egendom som hade att göra med personalförmåner.
Chauffören och gårdskarlen
Det var i slutet av år 1964 som Harry och Solveig Ekholm flyttade till bostadsområdet i Sköldvik som skulle bli deras hem i 29 år. Nu bor de på Linnankoskigatan i Borgå centrum men de minns tiden invid industriområdet med värme.
De hörde till de allra första familjerna som flyttade in och levnadsstandarden var på en mycket högre nivå än de var vana vid.
– I Borgå centrum hade vår bostad ett rum och kök med vedeldning. I Sköldvik fick vi tre rum och kök, centralvärme och badkar, säger Harry Ekholm.
– Barnen nästan bodde i badkaret, minns Solveig Ekholm.
I källaren fanns en gemensam bastu, men under den första tiden det gällde att välja stunden för bastubadandet rätt.
– Det kunde hända att när man tvålat in sig så droppade det bara från duschen. Det fanns en vattenbehållare på femtusen liter på området och den skulle fyllas på med hjälp av tankbilar. Ibland kunde vattnet ta slut.
Till en början bestod bostadsområdet av sex hus med tolv bostäder var. Grannrelationerna var bra.
– Förstås umgicks man inte med alla som bodde på området men det ordnades gemensamma tillställningar som nyårsfester och skidtävlingar. Och vi håller fortfarande kontakt med flera tidigare grannar, säger Harry.
Solveig berättar att familjens lägenhet var en av de första som fick telefon. En sådan hade inte ens den dåvarande brandmästaren som bodde på tredje våningen.
– Så man ringde till mig om det började brinna och jag fick springa upp och larma honom. Men det var bara en kort tid, sedan fick han också telefon. Vi skickar ännu julkort till varandra, trots att han bor i Sysmä.
På den här tiden var Borgå ännu väldigt svenskspråkigt och eftersom många av arbetarna i Sköldvik kom från de finska delarna av landet fick Harry och Solveig Ekholm förkovra sig i det andra inhemska språket.
– När vi flyttade till Sköldvik var vår äldsta dotter nio månader gammal och folk undrade om hon alls kommer att lära sig att prata när hon hör två olika språk hela tiden. Men det gick bra, säger Solveig.
Märktes det att ni bodde alldeles invid en storindustri?
– När folk kom på besök kände de lukten i luften men man blev så van att man inte tänkte på den. Huset vi bodde i låg i en skogsdunge så vi såg inte ens industrin från fönstret. När hexancisternen började brinna på skärtorsdagen 1989 märkte vi ingenting. Det var vår dotter, som sett en massa brandbilar köra mot Sköldvik, som ringde och frågade vad som var på gång, säger Harry.
Orsaken till att familjen Ekholm kunde flytta till Sköldvik var att Harry hade anställts som chaufför. Efter flytten fick Solveig jobb som gårdskarl. Förutom de vanliga gårdskarlssysslorna skötte hon även tidsbokningarna till tennisplanen i övertryckshallen.
När raffinaderiet byggdes körde Harry runt experter till de olika byggplatserna i en Volkswagen Kleinbuss.
– Men senare fick han börja köra höga herrar, säger Solveig Ekholm.
– Och bilen byttes ut till en svart amerikanare av större modell, säger Harry.
På baksätet kom att sitta bland andra Zambias president Kenneth Kaunda, Olof Palme, Ulf Sundqvist och så klart Nestes vd Uolevi Raade.
– Raade brukade säga att så länge han satt i bilen var det inte bråttom någonstans. Visst hördes det under åren flera intressanta diskussioner från baksätet men det var klart att de inte skulle spridas vidare.
De som flyttade in strax efter att bostäderna blev klara bodde i regel på området i åratal men Harry säger att bostadsområdet i Sköldvik så småningom blev den första landningsplatsen för nyanställda. Många av dem flyttade bort när de köpt egna hus i Borgåområdet. Det här underlättades av att Neste gick i borgen för de anställdas bostadslån vilket ledde till lägre ränta. Så gick det slutligen även för familjen Ekholm, de flyttade till Näse när Harry pensionerades 1993.
– Neste var en bra arbetsgivare. Företagshälsovården var bra och man fick en stor del av sina medicinkostnader ersätta, säger Harry.
– Till julen fick man presenter som dekorationer, korgar eller kokkärl. Och när man fyllde jämna år blev man ihågkommen av företaget.
Krogföretagaren och elmontören
Anne Ijäs sitter i köket i sitt och sin make Jounis hem i Estbacka med barnbarnet Veeti i famnen. Treåringen är blå runt munnen eftersom han just ätit en blåbärspaj. Anne torkar honom om munnen och berättar att hon inte alls hade planerat att bli lunchkrogsföretagare i Sköldvik, det bara blev så.
– Min mamma Signhild Kannosto hade haft krogen i nio år och när hon blev allvarligt sjuk blev det tal om att jag skulle ta över. Jag gav ett erbjudande till Neste och fick jobbet. Från och med den 1 juni 1987 hade jag krogen i mitt namn.
Till bostadsområdet i Sköldvik hade Anne flyttat redan 1981. Då hade hennes man Jouni redan bott där i drygt tio år.
– Vi trivdes och det var nära till jobbet. För mig var arbetsresan 300 meter och för min man ungefär en kilometer. Barnen gick i skola i Nyby som också låg på en kilometers avstånd.
Jouni som arbetade på Neste som elmontör, berättar att hans pappas familj flyttade från Heinola till Borgå 1965.
– Pappa var också elmontör och han hade hört via djungeltrumman att det fanns jobb på Neste. Jag var en liten pojke när vi flyttade.
Familjen Ijäs bodde kvar i Sköldvik så länge det var möjligt; tills bostadsområdet tömdes och revs.
– Det kom besked om att husen ska vara tömda i september, eller var det oktober 2002. En del flyttade bort redan 2001 men vi bodde kvar till slutet. Många var ledsna över att tvingas flytta bort. Eftersom det handlade om förmånsbostäder var hyrorna betydligt lägre än på den fria marknaden. Arbetsresorna blev längre och invånarna hade haft gratis tillgång till tvättstuga och bilverkstad. Särskilt irriterade det min man att gå miste om verkstaden, säger Anne.
Lunchkrogen fick ändå fortsätta till den 19 december 2006.
– Det sista halvåret fick jag tillstånd att fortsätta för en månad i taget. Till slut var det Säkerhets- och kemikalieverket Tukes som ansåg att krogen måste stänga när man började testköra dieselanläggningen. Jag hann ha krogen i 19,5 år. Jag skämtade att någon borde göra ett litet sabotage på nybygget så det skulle ha hunnit bli tjugo.
Hon säger att krogen under årens gång fick många stamgäster och att favoritmaten var pyttipanna och korvpanna.
– Det var äkta husmanskost, jag gjorde allt själv. Jag sålde också vad arbetarna kallade för "mässyspessu". Det var köttpiroger som fylldes med korv, skinka, köttfärsbiff, ägg, ost, lök och kryddor. Säkert skulle det fortfarande smaka för Nesteanställda.
Någon alkohol starkare än ettans öl serverades inte på grund av reglerna på industriområdet och Anne berättar att till och med svagdrickan i ett skede var hotad.
– Men den fick vara kvar trots att den kan ha mer alkohol än pilsner.
Under de sista åren mångdubblades antalet kunder när många nya utländska arbetare kom till området för att bygga dieselanläggningen.
– Tidigare var vi två som jobbade på krogen och lunchgästerna var 40–50. När anläggningen byggdes kunde det komma 400 lunchare och vi var 5 anställda. Till all lycka pågick det här endast i några månader, varken köket eller kylrummet var gjort för så många besökare. Men det var en bra skola: man insåg att man klarar ganska mycket när det behövs.