Nosen räddar liv
De gnyr och hoppar, svansarna viftar och hela kroppen skakar av iver att få sätta i väg. För räddningshundarna är jobbet det bästa som finns. För de vet att det blir belöning när de hittar en människa på ett konstigt ställe.
ÖSTNYLAND Den sju år gamla boxern Rosa vet vad som gäller. Den har arbetsselen på sig och mattes beteende signalerar att det är jobb på gång.
Rosa får sin order och ger sig i väg. Vid ståltrappan av galler stannar hunden och tvekar, den kan se igenom stegen men metallen känns konstig mot tassarna. Efter lite uppmuntran av matte tar sig Rosa ändå rask upp för trappan, och sedan dröjer det inte många minuter innan den ger skall – hunden har hittat Sanna Toivoniemi, som fungerar som figurant under övningen, och Rosa får sin välförtjänta godbit.
Rosa är en räddningshund med tre års arbetserfarenhet. En trappa i stål där stegen består av galler hör inte till hundens favoriter.
– En räddningshund som tvekar att klättra upp för trappor eller hoppa ner i ett hål när det är allvar är inte till någon nytta, konstaterar Anna-Mari Matikainen som tränar Borgå brukshundars räddningshundsavdelning.
Till gruppen hör ett tjugotal hundförare, och målet är att vänja hundarna vid alla tänkbara förhållanden och scenarion som de kan möta i terrängen. De ska inte tveka för något obehagligt, och glömma det obehagliga så snart det är förbi.
– Det viktiga med den här övningen är att hunden återhämtar sig efter att den tagit sig upp för ståltrapporna, fast det skulle ha varit motbjudande, och fortsätter sitt sökande.
Det är belöningen som sporrar räddningshunden och som får den att lika ivrigt kasta sig i väg för att leta rätt på den människa den vet finns någonstans.
– Hundarna söker inte efter människor, de söker efter sin belöning. Den som påstår något annat vet inte vad den talar om.
Träningen ska vara rolig
Anna-Mari Matikainens träningsmetod går ut på att det alltid ska vara roligt att leta efter människor. När träningen är en lek ger hunden allt, och det är då man får resultat. Matikainen vill att räddningshundar ska ha letandet i ryggmärgen.
Räddningshundarna i Borgå tränar regelbundet både ute och inne. Inomhusträningar är mer krävande för hunden eftersom den då har svårare att särskilja dofter.
En mångsidig plats för träning är brandstationen i Borgå. Övningarna ska vara roliga, men det hindrar inte att man också ska vara bestämd om det behövs. En av hundarna vill inte gå i trappan alls, och ägaren lockar och kallar, stannar och övertalar. Det gillar inte Matikainen.
– Gå bara, det här är inget konstigt. Det finns bara en väg, och det är uppåt, uppmanar hon ägaren.
För hunden är det allra viktigaste att föraren är säker och tror på vad man gör. Då är hunden lugn.
– Fast träningen ska vara rolig måste man också kräva och inte ge hunden alternativ. Det är för dess egen säkerhet, den får inte tveka om man ger den en order.
Rasen har ingen betydelse
En räddningshund ska kunna jobba självständigt men samtidigt tillsammans med sin förare. Vilken ras den är har inte så stor betydelse, bara den har god fysik så att den orkar med också längre dagar.
Det viktigaste är ändå lynnet. Hunden ska vara snäll och lugn.
– Det är bara bra om en räddningshund inte är så intelligent, en lämpligt korkad hund ger sig i väg lika ivrigt på nytt och på nytt, fast de inte hittat någon, säger Matikainen.
Hur lång tid det tar att skola en räddningshund är helt individuellt.
– Jag tycker det är viktigt att det får ta den tid det tar. Man ser på hunden när den är färdig att ta testet, säger Matikainen.
En räddningshund är i sin bästa ålder då den är 6-7 år, gammal då den är 10. När hunden hittar en människa markerar den fyndet. Det finns hundar som tränas att skälla när de hittar den de sökt, och hundar som i stället tar en tygrulle i munnen, springer tillbaka till sin förare och sedan för föraren till den upphittade människan.
– Vilken metod man använder beror på hunden. För en del hundar kommer skällandet naturligt. Ibland kan det vara bättre med rullen, om skallet inte hörs ordentligt.
Officiellt test
Sedan ett drygt år tillbaka finns ett officiellt test för räddningshundar. Det gläder Matikainen.
– Förr hade alla föreningar sina egna test, och det innebar att man inte kunde veta exakt hur hunden fungerade.
I den egna gruppen finns tre officiellt godkända räddningshundar.
Räddningshundarna i Borgå hör till Vapepa, den frivilliga räddningstjänsten. Den består av personer som frivilligt ställer upp och rycker ut när det behövs. Polisen leder eftersökningarna i samarbete med ledaren för de frivilliga som känner sina hundar.
Ekipagen består av en hund med förare och en hjälpförare vars uppgift är att observera hunden och dess beteende. Hjälpföraren markerar också var hunden letar och vilka områden som betats av. Området som ska genomsökas delas in i mindre delar, och varje hund får sin egen del. Då gäller det att känna både styrkor och svagheter hos sin hund.
– Många talar om sin hund med bara superlativer, men för att vi ska lyckas måste man vara realist. Om man har en hund som inte kan motstå vatten och att kasta sig i är det ingen idé att låta den söka av ett område där det finns stora diken.
Just nu har räddningshundarna tre eller fyra uppdrag per år. Det är inte mycket.
– Det blir säkert fler nu när det finns officiella test och myndigheterna kan lita på vad vi gör.
Det räcker inte att hunden är godkänd som räddningshund för att man ska få delta i sökandet efter försvunna personer – också hundföraren ska ha en ändamålsenlig utbildning. Innan man får gå med i en sökning, ens utan hund, ska man gå flera kurser.
– Det här är en verksamhet som kräver att man förbinder sig till den. Det ligger långsiktig träning bakom varje räddningshund, och en ägare som också utbildar sig själv.
Träna med vänner
Krista Forsblom har en labrador, Samba, en av Matikainens uppfödningar. Forsblom fastnade för räddningshundsverksamheten efter att hon köpt valpen och lockades med på valpkurs. Hon har inte ångrat sig.
– Vi har ett helt fantastiskt gäng. Fast det spöregnar ibland ger man sig gärna i väg ut på träningar.
Sanna Toivoniemi bodde tidigare i Tyskland och deltog där i frivillig räddningsverksamhet. Det är önskan att kunna hjälpa som driver henne och som får henne att sätta sin fritid på frivillig räddningsverksamhet också nu.
– Jag har ett autistiskt barn, och vill kunna hitta mitt barn om det behövs. Det är ibland tungt att orka med träningarna och motivationen tryter. Men när vi får ett uppdrag och sedan hittar den vi letar efter, oberoende av om vi hittar den levande eller död, då vet jag varför jag gör det här, säger hon.
Hundarna betyder allt för sina ägare. Samtidigt är hunden ett verktyg som används när gruppen får ett uppdrag. Då måste den fungera, och man sätter allt annat åt sidan.
Det utesluter inte att hund och hundförare är bästa vänner.
– Den som inte har hund kan inte förstå det. När man jobbar tillsammans med en hund knyts helt unika band, säger Outi Liukkonen och klappar om sin schnauzer Mino.