Baren är Brukets hjärta
Efter drygt tre timmar på Fellmans lunchrestaurang är det lätt att förstå varför byborna ser platsen som byns hjärta och vardagsrum. Något av det enda och mycket värdefulla som finns kvar i Bruket.
STRÖMFORS Klockan är 9.50. Jag stiger in i lunchrestaurang Fellmanni i Bruket i Strömfors. Vid bordet till vänster om dörren sitter fem medelålders män. De har inte brytt sig om att ta vare sig jackor eller mössor av sig.
Bakom disken står lunchrestaurangens ägare Atte Fellman och hans handslag är fast då vi hälsar på varandra. Några sekunder senare dyker hans fru Annika upp och välkomnar mig varmt. Sedan ber hon om ursäkt för att hon måste återvända till köket där hon håller på att förbereda dagens lunch.
Vid ett annat bord sitter Paula Pyyny med kaffe i ett högt glas. Hon är född och uppvuxen i Bruket och har sett alla förändringar som byn genomgått under åren. Ett par gånger i veckan besöker hon Fellmans restaurang för att dricka kaffe och träffa vänner.
– Dom där brukar komma hit alla morgnar för att förbättra världen, säger hon och nickar mot de fem männen.
Själv trivs hon också bra i baren som har ett mångsidigt utbud av tjänster och generösa öppethållningstider. Hon hoppas paret Fellman ska orka jobba länge än. Så mycket annat har försvunnit från Bruket och till sommaren stänger också fabriken på området.
– Men det här är ju lite tidens melodi. Servicen har försvunnit från Valkom också. Inte är vi de enda byarna i landet där bussturer dras in och butiker, bank, post och bibliotek försvinner.
Två män sitter på varsin stol vid varsin spelmaskin. Det rasslar när slantar sätts in i och ibland rasslar det också då någon av dem får utdelning på sina satsningar.
– Banken hade ännu för en tid sedan öppet tre dagar i veckan, nu kan man gå dit bara på tisdagar och fredagar, säger Pyyny. Tandläkartjänsten drogs in och snart stänger hälsogården. Men Bruket är en underbar plats på sommaren och den här baren är som ett vardagsrum för oss alla.
10.05
De fem männen talar om olika kötträtter och hur man tillreder dem. En av dem förklarar hur man skär upp kebabkött. Han håller en osynlig köttbit i ena handen och en lika osynlig kniv i den andra.
Blöt snö faller utanför fönstret. Vädret är ett av dagens samtalsämnen. Rubrikerna i en av de finska kvällstidningarna är ett annat. En man har försökt köra över sin hustru någonstans i Finland.
Det skramlar i köket där Annika förbereder lunchen. Atte säljer kaffe och bulle till nya gäster som stiger in.
10.12
Två damer anländer och undrar om lunchen är klar. De får ge sig till tåls en kvart.
– Men ni kan börja med sallad om ni vill, säger Annika.
Ovanför disken hänger stora griffeltavlor med prydliga texter som berättar vilka rätter och drycker lunchrestaurangen serverar. Det är allt från à la carte till pizzor och husmanskost. På en lång hylla samsas ett tjugotal gamla kaffeburkar och några fina kopparkannor.
– Vi hoppas få fullständiga utskänkningsrättigheter inom en snar framtid, säger Annika. Det skulle vara trevligt att kunna servera vin till maten.
För henne och maken Atte är företagandet en livsstil. De köpte lunchstället 2008 och försöker hela tiden hitta på nya saker som intresserar kunderna och som därmed håller byns centrum levande.
På en av väggarna hänger tavlor med gamla bilder från Strömfors som visar vilket stort intresse Atte har för sin hembygd. Fruktklasar i plast utgör en stark kontrast mot grönväxterna i fönstret. En del av väggarna är klädda med panel, det sluttande taket likaså. Vi är långt ute på landet, hundra kilometer från huvudstadens puls. Här finns inga krav på att en bar ska bjuda på de senaste trenderna vare sig i inredningsväg eller då det gäller menyn. Kunderna trivs för att de känner sig som hemma.
10.30
Maria Strandvik och Harriet Lill-Smeds från Lovisa köper varsin smörgås och kaffe. Gurkan och salladen är garanterat färska, det knastrar till då damerna sätter tänderna i de krispiga grönsakerna. De jobbar på biblioteket som nyligen stängts och hjälper till med avskrivningen av böcker.
Maria bodde i Bruket 1990–2008 och minns hur det ännu då fanns två banker, två butiker, en post och ytterligare en bar.
– Jag jobbade i Lovisa centrum och om jag hade kvällstur var jag beroende av bil för att ta mig tillbaka till Bruket. Men annars hade man all service nära, omgivningen var lugn och trygg.
Hon tycker det är synd att man i dag sällan räknar vilket värde trygghet, närhet och natur har då man kalkylerar med en kommuns pengar.
10.55
Atte plockar bort tomma tallrikar från borden och kokar sedan mera kaffe. En ung kvinna har gått ut för att röka på gården.
Leila Nieminen delar bord med Harry Bastman. De har nyss diskuterat vem som fått fler sprutor och hur många blodprov som tagits och vilka turer de gjort mellan sjukhusen i Lovisa och Kotka. Hon har jobbat på fabriken i byn medan han haft sitt jobb i Kotka. Bägge är pensionärer sedan år tillbaka.
– Att fabriken stänger är sorgligt, säger hon. Det inverkar på många människors liv.
Bägge ser Fellmans lunchbar som den givna samlingsplatsen i byn. En annan plats som Nieminen gillar är loppmarknaden som är öppen en dag i veckan vid butiken. Där får man gratis kaffe ibland.
– Jag klarar mig så länge jag får köra bil, säger Bastman. Men alla har ju inte det.
11.15
Minnet av de varma munkarna jag köpte förra gången jag besökte Fellmans bar har inte bleknat. Nu serveras de åter och med socker i mungiporna lyssnar jag när Annika berättar om åren då motorvägen byggdes.
– Då var det verkligen livat här. Nu är vi tillbaka där vi var innan vägbyggets arbetare kom. Men tillsvidare har vi klarat oss rätt bra ändå.
Fellmans har också cateringservice och ser under sammanlagt fyra veckors tid till att gänget bakom filmen Onneli ja Anneli får lunch.
11.30
Pertti Rajala från Abborrfors väljer att se det positiva som finns i Strömfors. Han tycker om att fiska och jaga i naturen som finns bakom hörnet.
– Man kan fortfarande kalla Bruket "Vihreän kullan maa", säger han och hänvisar till tv-serien som spelades in här i slutet av 1980-talet.
Han ser fördelen med att alla känner alla i en liten by. Om det uppstår problem kan de lösas rätt snabbt. Vuxna håller reda även på andras barn än sina egna.
11.55
En dam hämtar en pizza hon beställt. En annan tar lunch med sig hem. Veli-Matti Mettinen som sköter skidspåren i kommunen ondgör sig lite över den blöta snön. Det är svårt att köra med skoter i terrängen nu.
12.30
Annika undrar om hon behöver tillreda fler schnitzlar.
12.40
Det är lugnt i baren. Surret från luftkonditioneringen och maskinerna bakom disken bryts endast av klirret från besticken mot porslinet och prasslet från tidningen en man läser . I köket bankar Annika nya biffar och någon visslar en låt jag inte känner igen.
Snön fortsätter falla utanför fönstret.