Känslan är himmelsk då Matias sjunger
– Som att drömma, men ändå vara vaken. Så känns det att sjunga för Matias Patrakka, en av trehundra pojkar som ger en stor del av sitt liv till gosskören Cantores minores. I jul uppträder kören på Konstfabriken.
BORGÅ/HELSINGFORS Kupoltaket välver sig över hundratrettio pojkar som hänger på läktarna och bidar tiden medan en orkester på fyrtio personer stämmer sina instrument i Helsingfors domkyrka. Några av killarna ser ut som om de lika väl kunde stå och hänga i ett hörn av gymnasiets skolgård, andra är bara nio år gamla.
– Jag förstår absolut ingenting av sångtexterna på latin och tyska, säger Matias Patrakka, 10 år, och skrattar.
Cantores Minores framför främst medeltida musik, men också modernare stycken finns med. I dag sjunger de bland annat Felix Mendelssohns Paulus-oratorium. Snart börjar de öva inför julkonserten i Konstfabriken, och det ser Matias Patrakka fram emot. Då är det J.S. Bachs Juloratorium, kantaterna I–III, som står på repertoaren.
Fyra år gammal började Matias Patrakka i musikskola, några år senare sökte han till gosskören. Nu är han sopran i den anrika kören som utgör en stor del hans liv med övningar flera gånger i veckan.
– Känslan är himmelsk. Den är svår att beskriva, musiken är liksom inne i huvudet men kommer ändå ut ur munnen samtidigt som man hör den. Jag älskar att sjunga.
Stöd hemifrån
Knappt ett ord yttras under övningarna. Pojkarna som nyss lutade huvudet i händerna sjunger nu för fulla lungor. Sammansättningen är ett perfekt oljat maskineri. Sången är en fullkomligt samstämmig matta av pojkröster i olika åldrar – ingenting sticker ut, alla jobbar för helheten. Att överrösta är inte att skina, snarare tvärtom. Här är helheten det viktiga.
Han minns fortfarande stunden då hans mamma föreslog att han skulle börja sjunga.
– Jag blev jätteglad och var genast med på noterna.
Föräldrarna har båda en bakgrund inom musiken, och det är givetvis ett plus eftersom många barn börjar sjunga så tidigt att det knappast sker på eget initiativ. Matias upplever att föräldrarna stöttar honom i körhobbyn.
Ju äldre han blir, desto roligare är det att vara med. Här förenas kompisar, resor och självförverkligande. I fjol var Matias på reservplats för att få delta i en av körens resor. Den gången fick han inte följa med, men förväntningarna inför nästa resa är höga. Bara de bästa får följa med, och Matias jobbar på att bli en av dem.
– Det skulle vara toppen om etthundratrettio personer klämde in sig i samma plan, vi skulle behöva det största flygplanet någonsin, säger tioåringen och skrattar vid tanken.
Liten pojke, stort ansvar
Det handlar om att ha rätt attityd och karaktär. Enligt Matias Patrakka utvecklas tekniken av sig själv bara man orkar öva flitigt. När han gick med i Cantores Minores för tre år sedan skedde en förändring, leken förvandlades till att göra musik på riktigt. Nu har han sjungit i A-kören i två år.
Tillsammans, men ändå med den egna prestationen som högsta målsättning. Körledaren Hannu Norjanen säger att körhobby kräver engagemang; man måste förbinda sig att öva och uppträda ofta. Allt sker i grupp, men också det personliga ansvaret är stort.
– Pojkarna engagerar sig i kören, de lär sig att hålla reda på tidtabeller, öva på egen hand och ta med sig kläder till uppträdandena. Det kräver ansvarstagande, säger Norjanen som lett kören sedan 2005.
Övningarna i Domkyrkan tar fyra timmar, och Matias berättar att det ibland händer att någon svimmar. Om man står mitt i raden är det inte möjligt att springa efter vatten så det gäller att sköta allt det innan man ställer sig i ledet.
Så gäller det att fokusera på det man håller på med, räta på ryggen och sjunga med känsla. Och att se glad ut är ett måste.
– Annars börjar Hannu predika.
Men särskilt sträng är han inte, Hannu. Man måste vara tyst och det är viktigt att komma i tid, men ingen sträng disciplin råder i kören.
– Inte som i armén åtminstone.
Barn av sin tid
– Pojkarna växer, instrumentet förändras konstant.
Det är enligt Hannu Norjanen en av utmaningarna. Övningarna måste ske snabbt, om ett stycke tar för många månader kan det hända att någon kommer i målbrottet och då måste plötsligt allt övas om.
De flesta kan fortsätta sjunga trots att rösten förändras, vissa måste ta en paus.
Man behöver inte vara ett musikaliskt geni för att få vara med i kören, det räcker att ha sinne för melodi och vara beredd att förbinda sig till de många övningarna.
– De är barn och unga av sin tid, de lär sig snabbt men orkar inte koncentrera sig särskilt länge, säger Hannu Norjanen.
Han tror att tendensen till otålighet ligger i tiden, att den speglar dagens värld och skolsystemet. Man behöver mera sällan lära sig saker utantill nu för tiden men i kören gäller det att memorera en stor del av repertoaren. Det märks också här att respekten för auktoriteter försvinner i samhället, säger Norjanen. Detta tycks ändå inte gälla honom över huvud taget.
Pojkarna lyder hans minsta lilla vink.
I linje med tidens anda är det individuella viktigt, och var och en ansvarar för sig själv. Men pojkarna växer tillsammans och lär sig konstant av varandra, säger Norjanen. Man sätter sig själv på spel.
– Det är en positiv spiral där alla vinner, säger Norjanen.
Sången tar, sången ger
– Ibland tänker jag att äh, varför skulle jag börja med det här, skulle inte alls orka, säger Matias Patrakka.
Han vill hem och han vill hänga med kompisar i stället för att springa på övningar, så känns det ibland. Men när övningarna är över känner han sig euforisk och är fullständigt säker på sin sak igen.
Han vill sjunga.
Cantores Minores sjunger J.S. Bachs Juloratorium till ackompanjemang av Lojo stadsorkester på Konstfabriken i Borgå den 18.12 .
- Familj: Mamma Jasmine, Pappa Kimmo, lillasyster Venla.
- Bor: På gränsen mellan Sibbo och Korso.
- Hobby: Sjunger i Cantores Minores och spelar innebandy.
- Stämma: Sopran 2
- Favoritmusik/stycke: Rapmusik på fritiden. I körväg är Johannespassionen av J.S. Bach en favorit.
- Favoritmat: Lasagne