Bland borgar, kullar och sjöodjur
Medeltida borgar, höga berg och djupa dalar, säckpipor och män i kilt, fish and chips och haggis. Skottland är allt detta, men landet är också mycket mera.
För den som alltid älskat Ivanhoe och som slukat historiska böcker om England och fascinerat läst om klankrigen eller som låtit sig tjusas av otaliga filmer och program om högländerna är ett besök i Skottland en höjdpunkt. När förväntningarna är stora är det svårt att inte bli besviken. Men Skottland höll måttet.
När bussen med deltagarna i Borgåbladets läsarresa, som i år gick till Skottland, passerade gränsen mellan England och Skottland bredde betesängarna ut sig över böljande gröna kullar så långt ögat kunde nå. På dem betade tusentals kor och får i allsköns ro avskiljda av kilometerlånga raka murar av stenar eller lika långa häckar. Murarna och häckarna är hundratals år gamla och tjänade förr som gräns mellan de olika ägorna. Liksom mycket annat i Skottland är de både en del av historien och ännu i användning.
Variation
Vi kör längs slingrande vägar mellan kullar som blir allt brantare då vi kommer längre norrut, upp i the highlands. På de högsta bergen betar inga kor eller får längre, där finns bara en karg natur som är så vacker att den tar andan ur en.
Det finns inte mycket skog i Skottland, och den skog som finns fälls mer jämna mellanrum för att ge plats för nya träd. När vi kommer till området kring de stora sjöarna reser sig ändå magnifika lövträd upp mot himlen och ger igen en ny naturupplevelse.
Om man besöker Skottland i september kan man räkna med att det regnar. Det normala vädret i högländerna är regn, eller åtminstone hög luftfuktighet i kombination med dimma eller dis. Men man kan också ha tur – under vår sex dagar långa resa var det strålande solsken och varmt två dagar och regnade bara en halv dag.
Som i böckerna
Skottland är precis som i böckerna. Det finns faktiskt borgar och slott lite överallt, och de äldre husen är byggda i samma stil som slotten i filmerna, i massiv sten med torn och utsmyckningar.
På sluttningarna i höglandet är det glest med bebyggelse. När bussen kör genom Glencoe-dalen är det inga problem att föreställa sig hur klanerna stred mot varandra eller mot de förr så förhatliga engelsmännen. Ända sedan Skottland blev en del av Storbritannien 1707 har vissa motsättningar mellan skottar och engelsmän funnits.
– Det hjälpte inte att unionen mellan länderna kom till som ett resultat av att drottningen av England i tiderna betalade adelsmännen i Skottland för att landet skulle bli en del av England, säger vår förträfflige guide Mårten Kristoffersen.
Som Mårten uttrycker det, förhållandet mellan de två länderna har varit lite ansträngt mellan varven.
Historiskt besök
Det råkar sig så att resan till Skottland blir något mer än en dröm som förverkligas för den enskilda resenären. Det blir också en möjlighet att vara en del av historien. För under vår resa skrevs en bit skotsk historia – man röstade för första gången sedan landet blev en del av England om huruvida landet skall vara självständigt eller inte.
Yes och No-skyltar i fönster eller ute på gräsmattan framför husen visade till vilket läger invånarna hörde. In i det sista var det ytterst jämnt, men när alla röster var räknade och kontrollräknade kunde vi konstatera att skottarna trots allt är relativt nöjda med att vara en del av Storbritannien. Eventuellt kan de löften om betydande ekonomiska fördelar som regeringen gav under den sista veckan inför valet ha avgjort för många.
Vi hann med att besöka de två största städerna i Skottland, Glasgow och Edinburgh som båda ligger på låglandet. Glasgow är den största staden och var förr en av världens ledande industristäder. I dag håller Glasgow på att bli en modern storstad.
Edinburgh blev en omvälvande upplevelse. På två dagar hinner man med en del, som att förundra sig över de två stadsdelarna som finns på Unescos lista över världsarv, Old Town och New Town. Den gamla stadsdelen som är från medeltiden är mer än fascinerande och det finns hur mycket som helst att se. Den nya stadsdelen är inte särskilt ny den heller, den är från 1700-talet.
Man hinner också besöka drottning Elisabeths skepp Britannia, med vilket drottningen och prins Philip gjorde både arbetsresor och semesterkryssningar fram till 1997 då fartyget togs ur bruk. Många celebriteter har åkt med fartyget under de fyrtio år det seglade. Det är lite som att kika in i en annan värld. Förutom eget tvätteri finns det också en klinik med operationssal och en enorm festsal där nästan hundra personer kan inta en festmåltid.
Man hinner också sitta ner och njuta av en lokal öl på en av pubarna, flanera längs gatorna mellan högresta stenbyggnader, kompletta med torn och utsmyckningar. Men man hinner ändå inte se mer än en bråkdel av staden.
Vänster och vänligt
Skottland ger besökaren intryck efter intryck. Ett av de starkaste är hur trevligt det är i landet, hur vänliga alla är och hur intresserade av varifrån man kommer och vem man är. Det är rent och prydligt, och på några dagar har man tagit till sig den artiga stilen och det är helt naturligt att börja en mening med excuse me och sluta med please.
Det är underligt hur hjärnan vant sig vid att saker och ting är på ett visst sätt. Storbritannien har vänstertrafik, och under resans första dagar sitter flera av resenärerna och håller i sig i bussens bänk varje gång vi svänger ut i en rondell, i fel riktning. Och det är ofta.
Whisky är något av kännetecknet för Skottland och det finns ett hundratal destillerier i landet. Det minsta och samtidigt det enda där man tillverkar den ädla drycken på samma sätt som man alltid gjort är destilleriet Edradour i den underbara lilla staden Pitlochry.
När vi gått runt, smakat på whiskyn och guiden John visat oss runt avslutade han med orden:
– Scotland will touch your heart.
And it did.