Då lillebror landade i familjen
SIBBO. Vilket fint liv ni kommer att ge lillebror, får vi höra. Det känns lika främmande varje gång. Vi upplever inte att vi ger honom något, vi upplever att vi får. Precis som vi fått honom.
Siffrorna är så krassa då jag tittar på dem. Årligen landar mellan 140 och 190 från utlandet adopterade barn på finländsk mark. För att inleda ett nytt liv tillsammans med sin familj. På Rädda Barnen rf:s webbplats hittar jag stapeln som visar antalet kinesiska barn som landat i Finland under det här pågående året, sju barn. Ett av dessa sju barn är vårt.
Process
Adoptionsköerna är så långa, ni kan få vänta i fem, sex år. Det är så man hör pratas om adoption i dag och visst är köerna långa, oavsett vilken serviceproducent man väljer att samarbeta med. I vårt fall kan man säga att processen för att få lillebror var både lång och kort. Vi inledde processen redan för tre år sedan, men om man tar i beaktande att vi godkändes som adoptivföräldrar av de kinesiska myndigheterna vid midsommar i fjol, så har processen varit kort. Vi fick den första informationen om lillebror i början av mars och vi åkte för att hämta honom i maj, så man kan väl säga att på slutrakan gick det till och med snabbt.
Bakgrund
De som känner mig har hört mig säga det många gånger, att den osaliga tur vi har haft med vårt första barn, den fick mig att sluta spela på lotto. Allt efter det att vi fick storebror har varit ett enda bananskal och det var därför jag många gånger ställde mig frågan om jag vill ha ett barn till. Man vet alltid vad man har, men man vet aldrig vad man får. Det ledde till frågor som Tänk om vi förstör det fina vi har? Hur ska storebror ta det, han är ju van vid att vara centrum för både vår uppmärksamhet och kärlek? Vill han ens ha ett syskon?
Som så ofta, så var det något helt oväntat som fick mig att bli övertygad om att det är viktigt att vi får ett barn till, att vårt första barn skulle få ett syskon.
För drygt ett år sedan satt jag och mina tre syskon, några soliga dagar i mars, vid vår mors dödsbädd. I allt det sorgliga och ledsna tänkte jag på det många gånger, att jag inte skulle klarat det utan mina syskon.
Det var under de dagarna jag slutligen bestämde att jag verkligen ville att vi skulle få ett barn till.
Lillebror
Ganska exakt ett år efter att min mor gick bort, fick vi besked om ett barn. De kinesiska myndigheterna hade matchat oss med en liten pojke, drygt ett år gammal. Vi fick ett samtal, en förvarning om att vi skulle få ett e-postmeddelande med mer information senare samma dag. Efter att man fått informationen om barnet har man ungefär ett dygn på sig att bestämma sig för om man godkänner barnet eller ej. Det låter hårt, godkänna eller ej, men det handlar mer om tekniska detaljer, barnets bakgrund, medicinska uppgifter, information om hur barnet utvecklats. Att fokusera på all den information som är avgörande är svårt, för i det första informationspaketet ingick också ett fotografi på barnet.
Där satt han, leende, uppstoppad med kläder på ett typiskt kinesiskt sätt. Leende, han såg glad ut.
Storebror
Det var det fotografiet vi också visade för storebror, som tills den dagen hade uppfattat ett yngre syskon som något ganska abstrakt. Visst hade vi pratat om hur det skulle vara att ha en liten bror, frågat honom hur det skulle kännas, försökt placera detta abstrakta syskon i vår vardag.
Vid fotografiet lades också grunden för hur lillebror kommer in i vår familj. För storebror förklarade vi att just den här pojken inte har någon mamma eller pappa, framför allt saknade han en storebror. Att just den här kinesiska pojken väldigt gärna skulle flytta hem till oss, för att han hade hört att det finns en väldigt fin storebror i familjen, en storebror med en mamma och pappa. Och vår son, lite nervös över det plötsligt allvarliga sade ja, han vill att barnet på fotografiet ska bli hans lillebror.
Vi godkände lillebror preliminärt, den där dagen i mars. Bad om några finska läkares utlåtande om hans hälsosituation och efter att vi fick läkarnas svar gav vi vårt slutgiltiga svar, ja. Ja, vi vill gärna bli barnets nya familj.
Kina
Vi var i Kina i 16 dagar i maj. Tre dagar var vi tre, på den fjärde dagen blev vi fyra. Det som har varit svårast i den här processen, det har varit att försöka svara på frågan Hur gick resan?
Än i dag kan det hända att jag svarar att slutresultatet är det vi förväntade oss, ett andra barn. Det är inte för att vara ohyfsad jag svarar så, men det går inte att beskriva resan. Trots att vi var utbildade, hade ett minutprogram och visste att det skulle vara en omvälvande resa så var resan mycket mer omtumlande än vi någonsin hade kunnat ana.
Det bästa rådet fick jag av en vän som också adopterat barn från Kina, förbered er på att ni inte kan förbereda er, löd hennes råd. Jag återkom till det många gånger under våra dagar i Kina, att allt det jag kände, allt det jag tänkte, den plötsliga och våldsamma berg- och dalbanan berodde enbart på det att jag inte kunde ha någon aning om hur det skulle vara.
Redan i normala fall drar jag mig för att säga att jag vet precis hur det känns, efter den här resan kommer jag att vara ännu försiktigare. Med handen på hjärtat kan jag säga det, vi hade ingen aning om hur det skulle vara. Inte att åka till Kina, inte att få ett andra barn.
Ny familj
Hur känns det? En både naturlig och självklar fråga som också den är så svår att besvara. För att förklara hur jag känner har jag sagt det några gånger, tänk dig att någon skulle överräcka ett litet barn åt dig då du står i kassakön i butiken och säger att här är barnet nu, nu är du barnets förälder. Ungefär så kändes det, alla förberedelser till trots.
Det är det som är en av de mest överraskande känslor, att man helt plötsligt har, och ansvarar för ett barn man inte känner eller känner något för. Åtminstone i mitt fall har det varit så, att det inte uppstod någon ljuv musik och absolut kärlek vid första ögonkastet. Det är nytt för mig, det första barn vi fick förälskade jag mig i så fort jag såg honom och vet delvis varför det var just så. Han var svaret på så många år av både längtan och väntan att han under sin första tid hos oss var så mycket annat än bara ett litet barn. Samma pressade väntan fanns inte den här gången.
Jag har medvetet valt att berätta om mina känslor för den som frågar. Precis som i fråga om barnlöshet, behandlingar, fosterbarn och adoption tror jag att det är viktigt att prata om alla känslor, inte bara de "normala" och de positiva känslorna. Då någon undrar varför jag så öppet pratar om dessa andra sätt att få familj än den biologiska, så är mitt svar det att jag på mitt sätt jämna vägen för människor som är i samma situation som vi varit. Barnlöshet är i sig så ensamgörande att det inte blir lättare av att jag tiger om hur vi haft det.
Kärlek
Jag kommer att tänka på det i framtiden, att jag inte föll direkt för vårt andra barn. Jag vet att jag där någonstans, mitt i all kärlek, kommer att tycka att det känns konstigt, att jag inte älskade direkt. Jag märker det redan nu, mitt uppe i matlagning, blöjbyten och tjut, att jag sakta smälter. I leendet, då lillebror ser ut som en gammal gubbe, i skrattet som bubblar i den lilla kroppen, att han smälter in i familjen och genom det också får mitt hjärta att smälta.
Storebror då? Han är den som klarat den här resan bäst av oss alla. En dag fann jag honom sittandes på knä bredvid sin bror som börjat gråta, då jag kom in hörde jag storebror säga det:
– Gråt inte, vår mamma kommer alldeles strax.
Så självklart för en liten pojke, som snart firar sin femte födelsedag, att dela med sig av det käraste han har. Att han inte pratar om sin egen mamma, utan helt naturligt pratar om mig som deras gemensamma mor. Tvåbarnsmamman, det är jag det. Vi är en familj om fyra.