Erica Johansson muckar i morgon
Erica Johansson har det bästa året av sitt liv bakom sig. Det har hon tillbringat i arméns gröna dräkt. I morgon väntar det civila.
Lagom till midsommaren lägger Erica Johansson från Borgå arméns gröna dräkt på hyllan och blir civil. Strax innan blir hon befordrad till underlöjtnant i reserven och det är en stor dag.
Fast egentligen är inte befordringen till underlöjtnant lika stor som att Erica kom att bli aspirant. Det blev hon i och med att hon klarade av sin målsättning för armétiden – att komma in vid reservofficersskolan.
När det är en dryg vecka kvar tills frihetens timme är slagen är det med vemod Erica ser tillbaka.
– Killarna är nog mera glada än jag över att få åka hem. Jag kunde gott ha haft några veckor tjänstetid till, säger hon.
– Det här har varit det bästa året jag levt hittills.
Det betyder inte att alla dagar varit en dans på rosor. Det har funnits dagar då allt känts eländigt men det har också funnits många ögonblick av stolthet då hon klarat av något hon inte trodde hon skulle klara av.
– Att göra värnplikt är som att stiga in i en helt annan värld. Man gör sådant man inte annars skulle göra.
Som att gå barettmarch.
– En timme innan vi skulle starta tänkte jag att det här aldrig går. Trettio timmar senare hade jag klarat det.
Hur lång marschen är får inte beväringarna veta, men Erica gissar att de gick omkring 60 kilometer.
Förverkligade en dröm
Det var den 8 juli i fjol som Erica Johansson ryckte in. Tanken på att göra värnplikt hade mognat under åren i gymnasiet – och Erica visste inte vad hon ville bli eller till vilken skola hon skulle söka.
Att hennes pappa varit stamanställd och hennes bror var i armén just då hjälpte kanske till.
– Det har alltid varit något jag vill göra. Under sista året i gymnasiet började jag ta reda på hur man ska göra för att komma till armén.
Många oroar sig för den fysiska sidan av armétiden. Det gjorde Erica också fastän hon var i relativt gott skick innan.
– Jag var nervös över hur jag skulle orka, men det gick bra. Man behöver inte ha extra bra kondition för att orka med övningarna.
Konditionen har inte heller blivit så mycket bättre under året.
– Man tränar på ett annat sätt. Visst är det fysiskt, men det viktiga är det psykiska. Om huvudet håller så klarar man sig bra.
Att göra vapentjänst är ett bra mellanår, tycker Erica. Om man kan följa regler och lyda order.
– Det är lite så att man antingen tycker om det eller så gör man det inte.
– Min bror förklarade att man måste ha tålamod, att det är en egen värld. Jag svarade jo, jo, men förstod först vad han menade när jag själv var där, säger Erica och berättar hur hon berättade för sina vänner att hon varit på läger i skogen en vecka och inte duschat.
– Det var lite roligt att försöka förklara att det inte finns rinnande vatten i skogen.
Motiverade kvinnor
Det har hunnit gå nästan 20 år sedan frivillig värnplikt för kvinnor infördes och det är inte längre ovanligt att se en kvinna i leden på garnisonen. Erica upplever inte att man sett snett på henne för att hon är kvinna.
– Visst finns de av dem som inte vill ha kvinnor i armén, men de är inte många. Mest har folk varit nyfikna och kommit fram och pratat. Många manliga beväringar vill veta varför vi väljer att rycka in.
– Jag blev positivt överraskad över hur bra man tog emot oss.
Kvinnor som söker till armén och blir antagna har 45 dagar på sig att ångra sig ifall det inte känns bra. Annars gäller samma krav och samma regler som för de manliga rekryterna.
Många flickor har hört sig för och frågar Erica om hur det är i armén.
– Mest frågar man efter det fysiska, hur tungt det är. Jag blir alltid superglad när någon frågar, jag skulle ha behövt någon att fråga själv innan jag ryckte in.
Att vara kvinna i armén betyder att vara där frivilligt, att ha valt det. Då är man också motiverad.
– Under rekryttiden bodde vi i en stuga med bara kvinnor. Vi var alltid först färdiga med städning och allt, och de andra frågade om vi fuskar. Men vi var bara så motiverade.
Officer
Efter rekryttiden sökte Erica till underofficersskolan och blev antagen. Den utbildningen tog nästan åtta veckor. Sedan blev det reservofficersskolan i Fredrikshamn. Utbildningen tar 14 veckor och det var det som var målet med Ericas tjänstgöring.
– Jag hade stor press på mig själv att lyckas komma in där, och jag lyckades, säger hon.
Beväringarna som söker till reservofficersskolan bedöms för sin fysiska kondition, motivation och ledarskap och de testas i skytte, gör det som kallas krigarens prov och skriver prov där deras kunskap om regler och normer inom det militära testas.
Sedan slutet av januari har Erica varit chef för en pluton i Dragsvik. Det är chefstiden hon gillat mest under året.
– Det bästa är när man utbildat en pluton och sedan ser att allt händer som av sig själv och man inte behöver säga hur någon ska göra. Då vet man att man gjort sitt jobb.
Någon mobbning eller översitteri har hon inte stött på under sitt år, men hur saker och ting upplevs är en tolkningsfråga.
– Ibland känns det illa när man har någon att göra något som man inte själv skulle vilja göra.
Mest kommer Erica att sakna människorna när hon muckar. Under året har hon lärt känna många, och det är också en sak som hon betonar – utan vänner blir det mycket tungt.
– Och så kommer jag att sakna hur allt fungerar. Hela systemet, säger hon.
Nu tar Erica steget till reserven. Om krig bryter ut kommer hon att fungera som Granatkompaniets Kommandoplutons plutonchef. Det hoppas hon slippa.
Nu gäller att vänja sig vid ett civilt liv, ett liv som inte är inrutat och där man lever disciplinerat efter de regler som gäller.
– Jag har sökt flera jobb, och ska förhoppningsvis jobba ett år. Till våren ska jag söka en studieplats. Jag vet inte vad, jag trodde att jag skulle veta efter det här året, men det blev bara värre.
Nu har hon en möjlighet till – Erica kan söka om att få anställning inom militären och då väntar kadettskolan.