Stroken slog till i tevesoffan
Jorma Kiljunen var bara 37 år gammal då han drabbades av stroke. Livet nollställdes i ett ögonblick och han fick lov att lära sig allting från början; prata, läsa, räkna, gå. Nu, 15 år senare, är han en aktiv pensionär som bland annat motionerar, fotograferar och sjunger i kör. Han känner sig lyckligt lottad.
BORGÅ Hjärnblödningen slog till en helt vanlig fredagskväll i oktober. Borgåbon Jorma Kiljunen satt hemma i soffan och såg på teve, han kände sig trött och somnade, och då han vaknade låg han på sida och huvudet sprängde. Han kom inte upp ur stolen och hans dåvarande fru försökte hjälpa honom.
– Högra sidan höll inte alls och jag föll ihop på golvet. Det gick inte heller att få reda mitt tal och frun beställde ambulans, berättar han.
MediHeli med en kunnig läkare ombord kom och plockade upp honom och flög honom raka vägen till Helsingfors där vården sattes in direkt. Kiljunen var i dåligt skick, han hade glömt allting. Han kunde inte läsa, inte räkna, inte gå, egentligen kunde han ingenting.
Turgubbe
– Jag hade tur, väldigt god tur att det var MediHeli och inte en ambulans som kom till min undsättning. Chansen är stor att jag i dag skulle vara en grönsak, eller död, ifall ambulansen tagit mig till Borgå sjukhus och man där hade brummat och hummat innan man kommit på vad som felas mig och sedan skickat mig till Helsingfors, säger han.
Tre timmar är den kritiska gränsen då en person får stroke, ju tidigare vården kan sättas in desto större är chanserna att skadorna kan minimeras.
– Jag rökte och hade dålig kondition, men det värsta var att jag hade flunsa i två månader som inte ville ge med sig. Har man inte feber så jobbar man, och det gjorde jag och så gick det som det gick, säger han.
Ny verklighet
Jorma Kiljunen vaknade upp till en helt ny verklighet. Tre dagar efter stroken började han minnas, och han började prata, lite på finska men mest på engelska.
– Det var ett enda sluddrande och först efter en vecka gick det upp för sköterskorna att det var engelska jag talade. Stroken hade påverkat talcentrum.
Till en början insåg han inte i hur stor nöd han var. Det tog två-tre månader innan det gick upp för honom att det var mycket som var fel, mera än han anat. Han var rullstolsburen och måste lära sig allting från början. Men Kiljunen ville inte tro på realiteterna utan planerade redan för hur han skulle återgå till jobbet på Neste vid årsskiftet. Så blev det inte. I stället var arbetsgivaren juste och betalade för hans två månader långa rehabilitering.
– Det var tungt och det var tufft, det är det ibland fortfarande. Det var som ett stort berg att bestiga, det fanns massor av saker jag måste lära mig från grunden. Fortfarande har jag svårt med vissa saker, till exempel är inte så bra på att komma ihåg namn, säger han.
På rätt spår
Han var på rehabilitering i veckorna och hemma på helgerna. Rehabiliteringen var jobbig, han hade visserligen inga smärtor men det var motigt ibland att kämpa med alla nya färdigheter han skulle lära sig, både motoriska och andra. Ändå upplevde han att han var på rätt spår.
– Då bestämde jag mig för att jag ska bli en vanlig människa igen! berättar han.
Det var tunga tider också för familjen, inte minst för barnen, då 6 och 7 år gamla. Jorma Kiljunen är väldigt glad och tacksam över att han hade folk runt sig också då han mådde som värst.
– Det är väldigt viktigt att man inte isolerar sig. Blir du folkskygg och stannar inom hemmets fyra väggar så vågar ingen heller komma och hälsa på. Jag var envis, jag tog rullstolen och stack ut och träffade folk och så pratade jag vad jag kunde, berättar han.
Jobb och hobbyer
Kiljunen fick pensionspapper, men det låg inte för honom att gå overksam så han tog kontakt med sin arbetsgivare och tryckte på; han VILLE börja jobba igen. Det gick vägen. Han började jobba deltid, först under en fyramånaders prövoperiod men då allting löpte bra jobbade han vidare.
– Jag fortsatte på jobbet i sju års tid, men sedan gick det dåligt för firman och jag hörde till dem som sparades bort. Jag ville vara kvar i arbetslivet, men förstår mycket bra att en nästan femtioårig funktionshindrad har svårt att stå i sig i konkurrensen med yngre förmågor, och så ska det vara, säger han.
Jorma Kiljunen tyckte livet kändes tomt då han inte längre hade jobbet att gå till. Det var då som han engagerade sig den lokala verksamheten för funktionshindrade inom ramen för paraplyorganisationen Borgå föreningscentral. Han sitter också med i Borgå stads handikappråd. Men det största tomrummet fylls av musik, en hobby som han tagit upp igen efter en paus på trettio år.
Skönsång
– Körsång är en kär sysselsättning, jag sjunger i Porvoon mieslaulajat. När jag var ung spelade jag gitarr och sjöng i band, men nu kan jag inte spela gitarr längre. Till all lycka kan jag fortfarande sjunga och till all lycka vet jag fortfarande hur man gör då man sjunger i kör, den förmågan hade kunnat stryka med, säger han allvarligt.
I dag tar Kiljunen väl hand om sig själv. Han sköter om sin hälsa, han cyklar, han spelar badminton och boccia. Tillsammans med sambon Paula går han på teater och på tur i Lappland. Han är full av livsglädje och går inte omkring och är rädd för att drabbas av en hjärnblödning på nytt, "jag kör på så här".
– Jag har gjort en total livsrenovering efter stroken, säger Jorma Kiljunen. Det lönar sig inte att gräva ner sig i det förgångna. Jag lever i nuet och ser framåt med tillförsikt, för mig är trenden stigande.
Jorma Kiljunen berättade sin historia i samband med ett seminarium som ordnades på internationella dagen för funktionshindrade i går.