Sjukhuset i mångas minnen
SIBBO. Nickby sjukhus har betytt mycket för Sibbo, och speciellt för Nickby, där patienterna blev en naturlig del av livet i byn.
I år är det hundra år sedan Nickby sjukhus inledde sin verksamhet. Sjukhuset stängde 1999 och efter det har området och många av byggnaderna fått ett nytt liv, i det som nu heter Östanåparken.
Att bygga Nickby sjukhus var ett enormt projekt. Arkitekten Ernst Albin Kranck både ritade och ansvarade för byggandet. Något som inte var så lätt. Då, liksom nu för tiden, steg byggkostnaderna under arbetets gång. Första världskriget rasade och det var svårt att få leveranserna i rätt tid.
När arkitekt Kranck äntligen sent på kvällen kom hem till Helsingfors efter en tung arbetsdag i Nickby fick han äta middag i badrummet, för att ljus inte skulle sippra ut i den mörklagda staden.
Under åren som följde byggdes Nickby sjukhus hela tiden ut. De två första patienterna anlände 8. och 9. oktober 2014 men redan i slutet av året hade Nickby sjukhus 124 patienter. 1930 hade sjukhuset 717 patientplatser och 1945 var man uppe i maximal användning med 1 100 patientplatser. Alla patienter kom från Helsingfors.
Vippare behövdes
Marjatta Simolin, Gun Mannila och Sven-Erik Ekholm började alla jobba vid Nickby sjukhus på 1960-talet. Då var sjukhuset som störst, man hade bland annat eget jordbruk, egen svingård, bageri, verkstad, tvätteri. Sjukhuset var som ett samhälle i samhället.
Man kallade det ännu inte terapi men patienterna gjorde mycket av det praktiska arbetet, i trädgården och på åkrarna. De hade också en egen handarbetsavdelning och ett snickeri. På avdelningarna fick patienterna syssla med att forma lagom stora bomullstussar, att klippa kompresser och riva gamla lakan till förband.
Tobaksdimman låg tät inne i sjukhuset. Personalen rökte och patienterna rökte, ibland egentillverkade papyrosser inrullade i en rejäl bit tidningspapper.
Att jobba på Nickby sjukhus var något som nästan gick i familjen.
Gun Mannilas mamma var familjevärdinna och hennes dotter har också jobbat på Nickby sjukhus. Sven-Erik Ekholms båda föräldrar jobbade på sjukhuset, liksom också hans son. Marjatta Simolin har en bror som också har jobbat på sjukhuset.
– Nästan alla i Nickby hade säkert någon gång jobbat som vippare vid sjukhuset, tror Mannila. Det behövdes ofta inhoppare och vikarier och för många blev det inkörsporten till en fast anställning vid sjukhuset.
Frissabesök
Sjukhuset smälte väl in i sin omgivning och Nickbybor i flera generationer lärde sig att umgås också med människor som var annorlunda. Många av sjukhusets original var välkända bland byborna och de rörde sig i byn mest varje dag.
– Nickbyborna kunde förhålla sig på rätt sätt, säger Simolin. Jag satt en dag och väntade på min tur hos frissan när en av våra patienter kom in, han kunde inte tala men visade på sitt huvud. Den ena frisören tog genast en paus från sin kund, gick fram till patienten och sprayade honom några gånger med vatten på håret. Patienten blev nöjd och gick ut igen.
– Det visade sig att han hade varit där för att klippa håret för en tid sedan och nästan varje dag efter det kommit in för en extra dusch i pannluggen.
När Nickby sjukhus stängde fanns det ännu en tid patienter som var utskrivna och skulle klara sig på egen hand men som kom till Nickby för att handla. De visste inte hur man gör i hemstaden Helsingfors, men hade klarat av alla sina dagliga göromål i Nickby.
Elchocker och lobotomi
Mycket av vården på sjukhuset på 60-talet bestod av medicinering, och av insulinchock och elchock.
– Medicinerna var inte som i dag, säger Simolin. Nästan alla fick samma mediciner, biverkningarna var allvarliga och många blev helt apatiska. Avdelningarna var stora med många patienter och det var viktigt att lugna ner. Många mådde dåligt av medicinerna.
Lugnare blev patienterna också av insulinchocker och elchocker. Elchockerna gavs på den här tiden utan narkos, patienterna var rädda och också många bland vårdpersonalen har traumatiska minnen av de här tillfällena.
Lobotomi, där man skar av förbindelserna till och från pannloben, inleddes på Nickby sjukhus 1953 och avslutades 1964. Totalt 90 patienter blev lobotomerade.
– Lobotomipatienterna blev avtrubbade och långsamma, säger Simolin.
Psykodrama och konstterapi
Men Nickby var också en föregångare när det gällde vården. Psykoanalys och psykoterapi etablerades på sjukhuset redan i slutet av 1940-talet. Gruppterapi togs med i paletten i slutet av 1950-talet.
Psykodrama, musikterapi och konstterapi användes flitigt. Konstnären Rafael Wardi jobbade som konstterapeut vid sjukhuset.
Personalen utbildades kontinuerligt och märkte när de besökte andra motsvarande anstalter att man på Nickby sjukhus var mycket före i utvecklingen. Också när det gällde demokratiska processer kom man längre i Nickby.
Vid sjukhuset märkte man också att patienterna mådde bra av att byta omgivning ibland. Redan 1957 började man använda badstranden vid Savijärvi som utflyktsmål, senare blev det resor med patienterna till och med till Lappland, Sverige, Spanien och Sovjetunionen.
Svarta bilar
Sven-Erik Ekholm skötte om obduktionerna på Nickby sjukhus från 1966.
– Elchockerna lämnade inga större märken i hjärnan men lobotomeringarna märktes förstås. Jag har skött om tusentals obduktioner, fram till 1993 i Nickby och efter det vid olika sjukhus i Helsingfors.
I Nickby hann Ekholm också med andra sysslor. Han har varit chaufför och kört de berömda svarta bilarna från Nickby. Sjukhuset hade många och långa patienttransporter och satsade därför på kvalitetsbilar. I garaget fanns bland annat Oldsmobile, Dodge, Buick, Plymouth och Chevrolet. Chaufförerna hade stiliga uniformer.
– Bilarna måste vara sexsitsiga så att man kunde få plats med två bårar bredvid varandra när man fällde ner bänkarna, säger Ekholm.
Ibland blev det att köra i väg och ta hem förrymda patienter men för det mesta skjutsades patienter till och från olika sjukhus.
Familjevård
De patienter som bedömdes klara sig utan avdelningsvård slussades vidare till familjevården. Som mest fanns det 600 patienter från Nickby sjukhus i familjevård i hem i Sibbo och i grannkommunerna.
Efter en tids jobb på avdelningarna blev Gun Mannila avdelningsskötare med ansvar för familjevården.
– Vi gjorde hembesök och skötte kontakterna mellan sjukhuset och patienterna. Om patienten blev orolig i familjevården kunde vi få in honom eller henne på avdelning igen.
Den första familjevården började i Sibbo redan 1901 och familjevården överlevde också Nickby sjukhus i slutändan. Ännu i dag finns det ett femtiotal psykvårdspatienter i familjevård i vår region.
Mänskliga faktorn
– Vi hade det så bra på Nickby sjukhus, säger Mannila. Det var en bra arbetsplats och vi hade en stor samhörighet, personalen emellan men också mellan patienter och personal.
– Allt ordnade sig, det fanns alltid någon som hjälpte till och tog ansvar och såg till det allmännas bästa, säger Ekholm. En sådan arbetsgemenskap har jag inte upplevt någon annanstans.
– Vi hade gemensamma fester, som alla såg fram emot, de var årets höjdpunkter, säger Simolin. Julfesten och midsommarfesten tömde alla avdelningar, alla ville vara med. Jag minns det året när en patient från min avdelning kröntes till Midsommar-Jussi, det var en prestigefylld utmärkelse.
Om man ser på vården av psykpatienter i dag och för fyrtio-femtio år sedan är skillnaderna stora.
– Det finns det som är bättre, säger Marjatta Simolin. Medicineringen är helt annorlunda och mycket, mycket bättre. Avdelningarna är små och inga förvaringsplatser.
– I stället blir det tvärtom, att många skrivs ut för tidigt, eller inte alls får någon vård.
– Förr kunde man tas in på psykvård om man snurrade tillräckligt många varv utanför Hesperia, säger Sven-Erik Ekholm. Nu är det omöjligt att få hjälp hur väl man än skulle behöva.
– Det är som om den mänskliga faktorn skulle saknas, säger Gun Mannila. Den som fanns på Nickby sjukhus.
Källa: Inhimillinen Nikkilä, Sirkka Liisa Tuovinen