Hemligt uppdrag i djupt vatten
BORGÅ. Den hemliga operationen i Norge planerades överdrivet noga. Dykarna tog inga risker. Här är Borgåbon Patrik Grönqvists berättelse. Bilderna är autentiska.
När Patrik Grönqvist och de två andra dykarna som överlevde olyckan i Plurdalen i februari släpptes ut ur tryckkammaren i Tromsö, förhördes de av norska polisen.
– Redan då frågade jag vem som ska lyfta upp de döda dykarna och fick svaret att norrmännen nog gör det. Men jag visste att de inte klarar av en sådan operation och sade att jag och mitt team kan sköta saken. Polisen tog aldrig kontakt.
Han drog en lättnadens suck när han fick veta att brittiska dykarkollegan Rick Stanton med team anlitats.
– Stanton har gott rykte och jag litade på att allt ordnar sig. I hela Nordeuropa är det bara engelsmännen och vi som kan utföra den här sortens dykningar.
Samarbete
Grönqvist och Stanton hade kontakt per e-post och telefon och Borgådykaren försåg engelsmannen med all information han behövde.
– Jag gav honom kartor, berättade hur linorna går och så vidare.
Så blev det klart att de engelska dykarna inte klarar av bärgningen och att norska myndigheterna fattat beslut om att låta kropparna ligga kvar. Dessutom utfärdades dykförbud.
Patrik Grönqvist berättar att det brittiska teamet gjorde två dykningar till det första offret. Man konstaterade att det är för kallt och för trångt. Riskerna ansågs vara för stora. Vattnet var kallt och offren kunde fastna i gångarna på nytt.
– Jag textade åt mina 6-7 bästa dykarkompisar och alla svarade direkt att de deltar i en lyftoperation. Sami Paakkarinen, som utbildar grottdykare i hela världen, skulle utföra de djupaste dykningarna tillsammans med mig.
Startskottet gick för en hemlig mission.
Detaljerna viktiga
Allting planerades i minsta detalj. Teamet försåg sig med en massa reservflaskor och olika slags utrustning för att klara av också riktigt överraskande situationer.
– Vi var väldigt oroliga för att ryktet sprider sig och att aktionen avbryts. Men vi kom i tysthet till Norge och förberedde dykningarna i tre dagar. Det var väldigt jobbigt att få ned utrustningen och teamet kånkade från morgon till kväll. Många norska bilar körde förbi och såg all aktivitet. Ingen kontaktade ändå polisen.
Teamet anlände till Plurdalen en lördag och bar ned utrustningen ända till halva måndagen. Dykarna övernattade hos en norsk vän vars gård ligger cirka 500 meter från platsen.
– Vi fick gratis logi och servades med mat och annat.
Borgådykaren var sedan en av de två som gjorde de djupaste dykningarna och lyfte upp kamraterna.
– Under veckoslutet gjorde jag ett setup-dyk till 105 meter och förde ned flaskor. Det var på fem timmar.
På måndagen, när alla förberedelser var gjorda, dök han från Plurdalen till Steinugleflåget och fick upp den första kroppen.
Följande dag dök Grönqvist upp andra offret. Ena kroppen befann sig på 120 meters djup och den andra på 112 meter.
Han förklarar att man egentligen inte borde göra flera djupa dykningar efter varandra och stor fysisk ansträngning på djupet är inte heller att rekommendera.
Oväntat tungt
– Att få upp första offret visade sig vara väldigt besvärligt och jag fick verkligen ta i. Men det lyckades och vi tog sedan skotern till hjälp. Kompisarna dök emot oss och tog över.
Sammanlagt ett tiotal dykare deltog i operationen.
Grönqvist medger att han spände sig en aning för hur han skulle reagera vid synen av sina döda dykarkolleger.
– Jag har sett tiotals döda människor i vattnet tidigare, men den här situationen var ju speciell.
Allting gick bra. Han hade inga problem med koncentrationen och kunde agera systematiskt.
Först lämnades kropparna i vattnet på två meters djup i Steinugleflåget. Man städade undan all utrustning och packade bilarna. Först efter det drogs kropparna upp till ytan i torrgrottan och lades i likpåsar.
– Vi hade en kort minnesstund i grottan. Alla satt tysta som på en begravning och var oerhört lättade.
Dykarsjuka
De döda dykarnas utrustning klipptes loss och lämnades kvar på djupet även om man från början hade planer på att lyfta upp också den.
– Vi hade dykt till över 100 meter i många dagar och risken för dykarsjuka ökade hela tiden. Det var inte värt att utsätta sig för risker för några tusenlappars skull.
Patrik Grönqvist är övertygad om att inget annat dykarteam i världen hade kunnat utföra just den här operationen bättre. Endast han och Sami Paakkarinen, samt de två andra som överlevde själva olyckan, har dykt i passagen. Själv har han dykt genom grottan fyra gånger och också varit med om att dra linorna.
Det är fråga om världens djupaste sump. Sump är en grotta som man kan dyka igenom, den har alltså yta i båda ändorna.
Strax innan det var dags att åka hem larmades norska polisen, som var helt ovetande om finländarnas operation.
– Tre i teamet stannade kvar för att hjälpa myndigheterna som bland annat försågs med en videofilm.
Norrmännen tog hand om den sista bärgningen och snart begravs de döda dykarna i hemlandet.
Dykarteamet har fått tack av norska polisen. Offrens anhöriga tackar på dykarförbundets hemsida:
Ett varmt tack till alla er som deltog i bärgningen av våra kära i Norge. Er värdefulla handling, som gjordes med stort hjärta för era vänner och oss anhöriga, ger oss stor tröst. Samhörighet är en otrolig kraft.